Fredrica

Jag och teknik har ett mycket komplicerat förhållande till varandra. Eller jag till den kanske. Jag älskar när det kommer nya smarta saker som gör livet lättare, men samtidigt kan jag ibland tycka att det var så mycket enklare när man skrev för hand på papper och lyssnade på musik på enorma vevgramofoner. Just så känner jag nu. Min fika-bok med bakrecept som jag har som projekarbete har flutit på ganska bra på sistone faktiskt och nu är jag mitt uppe i själva redigeringen i InDesign. Det är en fröjd att sitta och pilla med text och bilder och se hur boken sakta växter fram. Men så plötsligt hänger sig hela programmet. Vad nu? Man kan inte klicka någonstans och datorn bara tänker och tänker. Och ojdå, jag som inte sparat på en kvart. Hoppsan. Sånt ger mig djup teknikångest. Då önskar jag bara att jag istället gjort allt för hand med papper, pennor, klister och lim – som på den gamla goda tiden. Då har jag full kotroll. Min bok ligger då helt fysiskt framför mig och jag kan ta i den, känna på den och dyrt och heligt stoppa in den i en hård mapp och gömma under sängen eller på något annat säkert ställe.

 

Att sitta framför en dator är något helt annat. 100 procent utelämnad till Bill Gates eller vem det nu var som uppfann datorsystemet och jag har ingen aning om exakt vad som egentligen gör att det funkar att skriva B när man trycker på motsvarande knapp på tangentbordet. Vad som än händer har jag ingen som helst kontroll alls – det är bara att tacka och ta emot när den lilla processon behagar spara mina filer på rätt sätt och återge dom i önskat skick nästa gång jag öppnar dem. Ojdå, hela bakgrunden blev visst rosa och hoppsan, nu hade alla bilder visst bytt plats med varandra. Jaja, det är sånt man får räkna med, försöker jag tänka samtidigt som jag gråter inombords. Det är så svårt med teknik.

 

Men det värsta av allt när nog att jag egentligen inte tillhör den generationen som skall känna såhär. Det är nog snarare min mormor, eventuellt kanske mamma, som kan tillåta sig det. Men trots det får jag gåshud när jag tänker på teknik som krånglar och inte fungerar. Hade detta varit en insändare till någon Sex- och samlevnadsspalt i Amelia hade jag definitivt avslutat med den klassiska frågan: är detta normalt?

Men nog skall det bli en fika-bok tillslut. Annars vet jag i alla fall en som är glad ändå, nämligen hon som fått äta upp alla bakverk under arbetets gång.

Handels eller chalmers? Chalmers eller handels? Jurist eller professor? Eller journalist? Författare? AD? Mäklare? Arkitekt? Radiopratare?

 

Eller kanske inte plugga alls överhuvud taget? Varför inte göra en Martina Haag och gå ut med streck i alla ämnen och börjar skiva kränikor om mina jobbiga barn och hundar och tack vare detta bli stenrik ändå? Eller ganska rik i alla fall. Det finns många vägar att gå.

Eller bagare?

Kom nyss hem från Kungsmässan dit jag åkte med förhoppning om att fynda billiga kläder på mellandagsrean. Givetvis blev det inte så. Det finns inte så mycket mer att säga än att krasst konstatera att jag aldrig någonsin hittar något fint när det är rea. När kläderna ligger huller om buller på stora bord och med skrikande röda prislappar överallt är det som att de plagg som en gång varit snygga helt plötsligt blir raka motsatsen. Så istället för att ansluta mig till den ivrigt rotande folkmassan smyger blir det alltid så att jag smyger mig bort mot de betydligt prydligare hyllorna som istället erbjuder kläder i – jo, just det – ordinarie prisklass. Typiskt.

 

Men jag tror faktiskt att min birstande förmåga att hitta billiga reafynd grundar sig ganska mycket i hur själva shoppingupplevelsen är. Beroende på om den är bra eller mindre bra så verkar det som att min klädsmak många gånger rättar sig därefter. Att hitta en plagg som hänger pryfligt på sin galge är helt enkelt så mycket roligare än att rota fram någon skrynkligt ur en enorm klädhög. Och för att vara ännu tydligare kan jag bara säga att när jag går in i affärer som till exempel Melrose & co och möts av en snygg 25-åring i klubbkavaj som undrar om jag inte skall ha ett glas mangojuice medan jag tittar runt, då är jag helt plötsligt villig att köpa nästan vad som helst. Till och med en Onepiece. Nästan. Och vad kan man då lära sig av detta? Jo, att ett lyckat affärskoncept är så mycket mer än bara en bra vara. I alla fall om det är jag som är kunden.

Det rådde som sagt stor brist på bilder på billiga reafynd i mitt iPhoto...

 

Minus 15 grader visade termometern idag – helt otroligt. Men eftersom det var så fantastiskt soligt ute var jag tvungen att gå en promenad vid havet och det var skönt trots att mina ögonfransar hade frusit till is när jag kom hem igen. Och min näsa, den var så röd att man nästan kunde missta mig för den där Rudolf med röda mulen.

En riktigt god djurvän satt uppkrupen i vår soffa igår med Donna tätt intill sig och deklarerade att långhåriga katter visst skall firseras en gång varje dag för att bibehålla en vacker päls. Ajdå. Det är sådana uttalanden som får mitt lilla, lilla djurvänshjärta att slå bittra slag av sorg och skam. Jag trodde i ärlighetens namn att katter skötte sånt där själva. Har de inte en sträv tvunga som skall användas till att hålla pälsen i rätt skick? Men ändå kan jag inte låta bli att avundas de där riktigt äkta djurvännerna som kan känna så starka band till små fyrbenta hårbollar. Jag vill också vara en äkta djurvän med äkta djurkänslor. Men. Jag måste faktistk få lov att ursäkta mig lite här. Den här djurvännen som var hemma hos oss har faktiskt hästar och jag vill gärna tro att det ändå är en viss skillnad mellan häst och till exempel katt eller hund. Hästar finns i stall. Till stallet åker man för att träffa sin häst. Sedan åker man därifrån. Katter och hundar finns däremot hemma men inte sjutton åker man hem enbart för att träffa dem – de ingår bara i hela hemma-paketet. Och de finns dessutom där hela tiden, varje dag, dygnet runt. Man skulle kunna jämföra det med hur det kan vara att dela bostad med en god vän lite för länge för att vänskapen skall kännas sund och innehålla någon form av behövlig distans. Aningen för intensivt umgänge helt enkelt.

Men det är mysigt med djur också. Vem älskar inte att hålla en alldeles ny liten kattunge i famnen och höra den spinna lätt? Eller att känna den kittlande känslan av när en busig valp slickar en på handen? Gulligt. Men någonstans där räcker det. För det som kommer efteråt med hysteriska morgon-skall, skattspyor på mattan och stulen mat från diskbänken är definitivt inget som djurvännen i mig klassar som gulligt. När själva gulligull-stadiet är över finns det väl få som egentligen tycker om resten. Förutom de riktigt äkta djurvännerna då förstås. De som får ont i magen av bara tanken på att deras små älsklingar kan råka ut för något hemskt och som beskyddar de små liven som om de vore deras egna barn. Och det är väl här någonstans jag måste få tillåta mig själv att bli lite avundsjuk på att mitt känslokalla djurvänshjärta inte klappar riktigt lika starkt – tyvärr.

Men det här var definitivt det sista inlägget om våra djur. På hedersord. Jag tror inte det finns något särskilt stort intresse från fler att få veta något mer om Donna och Stella, även om de kan vara jättesöta också. På bild. Nej, nu får jag sluta. God jul på er!

Lilly – en i raden av våra katter genom historien.

 

 

Ett ganska konstigt uttryck egentligen. Som taget från en titel på en porrfilm nästan. Hur som helst så innebär det förhoppningsvis ganska mycket julstämning. Här är granen klädd och bara lite sne, brasan sprakar, julklapparna är inslagna och jag och Hanna har bakat enorma lussekatter. Det är ganska lusigt det där egentligen, att man aldrig lär sig att de faktiskt jäser till nästan dubbel storlek innan de är klara. Lussekatterna alltså. Inte jukklapparna, även om det säkert hade varit mer uppskattat av många. För att fullborda julstämningen kanske man borde haft en skinka på gång i ugnen också, men eftersom ingen i vår familj äter rött kött så har vi faktiskt inte det. När jag var mindre och vi ofta hade julen hemma hos oss lagade vi mat i dagar innan men på senare år har vi firat borta hos släktingar och då är ofta det där redan fixat. Några gånger har det väl det i och för sig varit tänkt att alla skall bidra med något litet till julbordet men efter att min mamma panik-inhandlat Icas färdiga Janssons tidigt på julaftons morgon förra året meddelade resten av släkten att vi inte behövde ta med oss något i år. Skönt tycker nog mamma. Det var ju säkert ganska jobbigt att rufsa till den där gratängen och lägga över den i en annan form för att ge ett lite mer hemlagat intryck. Något som dock gensomskådades ganska snabbt tyvärr.

Nu återstår bara att säga GOD JUL – och en vit dessutom! Fantastiskt. Jag kan nästan inte minnas när det inträffade senast.

Det finns så många märkliga och annorlunda människor. Det var vad jag kunde konstatera när jag vaknade idag. Under gårdagen träffade jag en kvinna som till utseendet liknande Klara Zimmergren från Mia & Klara och som hade en personlighet och ett temperament om kunde likställas med Petre Medes. Hon var helt otrolig. Till en början trodde jag att hon var stupfull trots att klockan inte var mer än tre på eftermiddagen men allt eftersom tiden gick började jag förstå att det faktiskt var sån hon var – även utan sprit. Hon kan ha varit runt 40+ och helt galen, crazy, vild – jag finner inte ord. Hon pratade i ett hela tiden. Om allt. Om inget. Hon dansade runt lite med sin champagneglas, drog några sexskämt här och där, skänkte enorma lovord till "den otroligt spänstiga och fräscha dillen" som dekorerade räkhalvorna, berättade med något sängkammaraktigt i rösten om hur otroligt snygg hennes personliga tränare samt hur mycket hon tyckte om GI-metoden. ("Bara protein och massa fett, visst ser jag lite ut som en brieost?") Tänk er lite Kåta Gun från Kvarteret Skatan men med lite mer energi och klass. Efter några timmar var man nästan helut slut. Att ta in alla intryck från denna kvinna var nästan mer utmattande än att diska som jag egentligen var där för att göra. Och då var det ändå väldigt mycket disk.

Men hur enerverande hon än var så är sådana typer av människor alltid så inspirerande. Jag tror inte att mitt tålamod hade klarat av att dela bostad henne, kanske inte ens en taxi (vem vet hur mycket köer det kan vara i det här väglaget) men hur som helst så är det väldigt roligt att se att människor kan vara så olika. Alltid ger möten med sådana original upphov till något; en tänkeställare, en idé till en romankaraktär eller kanske bara något så simplet som ett blogginlägg. Så länge man inte är terrorist eller mördare är väl det mesta okej antar jag. Länge leve olikheterna!
Glad fjärde advent!

 

 

Dem man älskar skall man ha nära. En utav mina allra äldsta och bästa vänner Henrik har nu varit i Synkorea i tre månader och slutsatsen jag kan dra av detta är bara en enda: dem man älskar behöver man och man behöver dem här och nu. Inte sen och i ett annat land. Jag vill resa i mitt liv. Efter studeten vill jag åka iväg och upptäcka nya platser, men fråga är egentligen om jag klarar det? Att vara så långt ifrån alla som på riktigt betyder något – jag vet faktiskt inte.

Men idag kommer i alla fall Henrik hem – äntligen. Efter så lång tid känns det ofattbart och ändå inte. Så längesen men samtidigt nästan som igår. Jag skall sy en svensk flagga och hissa för att fira och jag hoppas att han inser hur mycket bättre det är med snö och minusgrader än det lite varmare klimat som råder där borta i Sydkorea. Hur gott sill och nubbe är och hur svårt det faktiskt är att äta med pinnar. Hur vackert svenska är och hur lusigt det faktiskt låter när man talar koreanska. Hur mysigt det är med jul. Och hur mycket jag har saknat honom.
Dem man älskar skall man ha nära. Jättenära.

Jag lyfter inte ett finger. Alla prov, inlämningar och muntliga presentationer är avklarade för i år och nu är det inte långt kvar till en tre veckor lång vila. Ordet vila ligger så bra i munnen. Det låter så stillsamnt och kravlöst och det är nog också precis vad det är.

Ikväll skall inte sitta och knåpa med derivatans definition och jag skall inte rabbla mitosens alla faser högt för mig själv. Jag skall inte skriva om hur rolig och fantastik medeltiden var och jag skall inte finslipa på någon CSS-kod.

Jag skall virka en röd gubbe och läsa klart sista boken om Annika Bengtzong och bli lite skrämd och häpen över slutet trots att jag läst hela serien säkert fem gånger redan. En fantastisk kväll, och ute snöar det faktiskt till och med!

Nu skäms jag riktigt ordentligt. Det var tydligen inte alls bra att ge katter hundmat. Inte på några villkor. Och jag känner hur mitt pyttelilla djurhjärta bara blöder av skam just nu. Tydligen behöver katter ett ämne som kallas taurin och det finns visst inte i hundmat. Dessutom innehåller också hundmat inte den mängd A-vitamin som ett katt behöver utan istället för mycket fett och vegetabilier. All denna nya kunskap har jag nu skaffat mig genom att googla "ge katt hundmat".

Men det är faktiskt inte jag som är den riktiga boven i dramat, jag är bara medbrottsling. Alla djur som finns i vårt hem är inte mina utan "någon annans" och denna "någon annan" har ansvaret för dem. Men hur lite jag egentligen vill ha både katt och hund så är det ändå väldigt mycket jag och inte "någon annan" som går ut och går, släpper ut, släpper in och stället fram mat och vatten.

Men älskade, kära, lilla Donna. Imorgon skall jag se till att det ligger kattmat i din skål och kanske skall jag till och med inhandla en färsk lax från självasta fiskbilen om mitt dåliga samvete inte dövats tills dess. Och ikväll skall du få panerad torskfilé från frysen som jag personligen skall steka upp och servera på silverfat (finns det förresten ens någon som har silverfat hemma?) Jag lägger mig på knä och kysser dina tassar. I natt sover du i min säng.

Vilken himla jättetur ändå att katter har nio liv.

För tredje morgonen i rad har jag nu vaknat av att Stella riktigt vårlylat nere i hallen. Varför orkar jag inte ens tänka på. Kanske var det grannen som åkte förbi i sin bil. Eller så var det katten som åt av hennes mat. Vi köper nämligen bara hundmat nuförtiden, både Donna och Stella verkar tycka den funkar bra. Egentligen är det kanske inte så bra för katter att äta hundmat. Jag menar, det finns säkert massor av viktiga fiskvitaminer eller liknande i kattmat som Donna nu går miste om när hon tvingas knapra i sig Royal cain och Pedigree och allt vad det nu heter. Och det vore ju fruktansvärt synd om hon drabbades av någon hemsk typ av näringsbrist och helt enkelt bara tynade bort och inte längre såg till att sprida katthår, hårbollar och gnälliga jämranden omkring sig. Hu! Vilken enorm tragedi...
Men jag gillar djur! Speciellt när de sover.

Nu är klockan 17:26 och jag har inte sett röken av en enda liten tärna idag, än mindre lucia. Med lite tur kommer Hanna hem ikväll iklädd full mundering med ljus i håret och bidrar till att viktiga traditioner inte bryts. Jag är inte överdrivet senimental av mig (okej – jo, det är jag nog) men en lucia-mångag utan en enda liten lucia känns faktiskt lite sorgligt.

Under mitt 18-åriga liv har jag faktiskt inte varit lucia en enda gång, trots att jag var jätteblond när jag var liten. Fast den riktiga lucia var visst mörkhårig var det någon som sa sedan, så kanske var det därför jag aldrig blev vald då. Eller så var jag för kort. Det känns i och för sig ganska otänkbart men någon brist måste jag ju helt klart ha haft. Eller några.

God, glad, bra, skön och trevlig lucia på er!

Hittade mitt gamla schema från ettan idag och fick nästan kalla kårar av den hemska synen. Det verkar som att alla ettor får jättedåliga scheman, som bara för att jävlas nästan. För att knappt ha någon sovmorgon och sluta halv fem två dagar i veckan är verkligen inte vad man behöver som förvirrad nykomling i den stora gymnasievärlden. Då har man ju fullt upp med att bara hitta till rätt sal vid rätt tidpunkt, och att befinna sig på just en mattelektion när en sådan står på schemat och inte en engelskalektion med en helt okänd klass kan faktiskt vara en stor utmaning.
När jag tänker efter så var ettan nästan lite som att lägga pussel med förbundna ögon. Och just när man fått in den rätta tekniken och faktiskt lyckats para ihop flera bitar har det helt plötsligt gått nästan tre år och det är dags att beställa studentmössa.

Jag tittar faktiskt nästan aldrig på TV. Nästan aldrig. Jag hinner faktiskt inte med det. Eller kanske snarare så väljer jag att lägga min tid på annat istället. Det är ett val alltså.

Jag har fått hela fyra gratulationer på min namnsdag idag – helt otroligt. Jag som knappt kom ihåg den själv. Det är dessutom inte Fredrica utan Anna, mitt andranmn som firas och liksom varje år har jag även den här dagen fått ett litet paket från farmor och farfar i Stockholm som låg och väntade på mig när jag kom hem. Min 76-åriga farmor har världens bästa minne. Eller världens störta kom-ihåg-lappar, för hon har koll på allas namnsdagar. Både barnbarns, syskons, vänners, avlägsna släktingars och kungafamiljens. Kanske var det ganska tur att mina föräldrar bara gav mig två namn och inte fyra eller fem som vissa har, för farmors skull menar jag.

Matte. Naturkunskap. Matte. Naturkunskap. Matte. Matte. Matte. Natur. Natur. Natur. Och så lite matte igen. Känns som att det är det enda jag ägnar min tid åt just nu. Lite lustigt med tanke på att jag går media. Men fotografer och journalister måste kanske också kunna räkna trots allt.

Kunde bara inte sluta le när jag fann denna mening på min duschkräm när jag duschade precis: Enjoy a pleasurable moisturising experience in the shower.

Vi är så olika, jag och Hanna. Två starkare motpoler finns nästan inte. Hon är impulsiv, jag är planeringsgalen. Jag har ett stort kontrollbehov och hon inget alls. I hennes rum ligger kläder och saker slängda överallt medan jag har perfekt ordning och städar grundligt en gång i veckan. Hon är högljudd, jag lite mer lågmäld. Jag pluggar gärna, hon slipper om hon kan. Jag äter lax, hon lövbiff och bearnaise. Ibland börjar jag nästan fundera över om vi verkligen är syskon som alla påstår.

Det är ju ganska individuellt det där med tankeverksamhet. Jag menar, vi alla tänker ju – även om man ibland kan tvivla lite på det i och för sig – men alla tänker, så är det. Dock verkar det skilja sig ganska mycket från person till person i vilket läge man tänker som allra bäst; var, när, hur, med vem, i vilka kläder, i vilket väder, kanske vilken tid på dygnet och så vidare.

Nu har jag bestämt mig för att lägga det jätteviktiga och jättenationella svenskatalet om mäns och kvinnors olika sätt att tala bakom mig och helt enkelt förtränga att det gick så mycket sämre än vad jag hade förväntat mig. Jag skall inte tänka mer på det. Just nu. Idag. Kanske i morgon om jag har otur.