Fredrica

I morgon är det första advent. Jösses, vad tiden har gått fort. Julen står snart för dörren, snön ligger vit på taken, glöggen doftar och brasan är tänd. Allt är juligt och härligt. Ändå finns det en sak som oroar mig: tomten. I alla år har det kommit en tomte till oss på julafton. De första åren kom han för min skull. När jag sedan ansågs för stor fick jag passande nog en lillasyster så då kom han för hennes skull. Och när hon på senare år har ansetts för stor har han kommit för mina små-kusiners skull. Tack och lov, julen har varit räddad i alla dessa år.

Tills nu.

 

I år skall julen firas med enbart gamla personer. Den yngsta i sällskapet kommer att bli just lillasyster Hanna, 10 år och hon verkar strunta fullständigt i om julklapparna delas ut av en tjock man i vitt skägg och kulmage så länge de innehåller smycken, kläder, smink och en laptop. Men själv är jag villig att offra både sminket och datorn om bara någon kan tänka sig att vara så snäll och smita iväg och köpa tidningen för att sedan dyka upp igen med röda kläder och lösskägg.

 

Men jag tänker att det måste finnas ett sådan här "mellan-tid" i de flesta människors liv. En tid som varar från att man själv och alla syskon blivit för stora för tomten tills att man skaffar egna barn som man kan skylla på. Nu är jag varken liten, har ett litet syskon eller kan räknas som tillräckligt gammal för att bilda familj. En tomtelös tid. En hemsk tid? Nej, gud, vad jag överdriver. Men den stora frågan kvarstår: kan det verkligen bli en riktigt jul utan självaste tomtefar?