Fredrica

Vår postnyckel till brevlådan har en förmåga att aldrig vara där den ska när man behöver den. Oftast brukar det inte vara något problem eftersom man faktiskt nästan aldrig behöver den (vem postar egentligen brev nu för tiden?) men igår väntade jag för ovanlighetens skull faktistk på ett brev och behövde helt enkelt komma in i brevlådan.

Ingen nyckel. En låst brevlåda. Då gäller det att tänka taktiskt. Listigt nog kom jag på att det faktiskt borde gå att peta upp brevet ur den lilla springan med hjälp av en pinne. Det var faktiskt inte så svårt som det kanske låter, men just som jag stod där med pinnen och halva handen inne i lådan kom givetvis en man gåendes förbi med sin hund. Jag ryckte så snabbt jag kunde bort handen och pinnen och log så vänligt jag bara kunde samtidigt som jag försökte mitt bästa med att se ut som att det var helt normalt att jag stod där och försökte bryta mig in i brevlådan.

Mannen log inte tillbaka och hans hund morrade till och med lite hotfullt mot mig, som för att markera sitt missnöje över det jag gjorde. Visst, det var pinsamt och också lite typiskt att han måste rasta sin hund just där och då, men vad kunde han ha trott egentligen? Att jag försökte sno någon annans elräkningar? Eller kanske en såndär vinst från postkodlotteriet? Fast den skickas väl knappast med posten. Typ: Varsågod! Hundra tusen kronor i kontanter i ett kuvert - grattis! Nja.

Det är hur som helst ganska pinsamt när sådana där situationer uppstår. Som när jag till exempel en annan gång hade bråttom och tänkte vara lite effektiv och svepte en kopp munskölj samtidigt som jag sprang iväg iväg till bussen och på vägen möttes av en man i en bil som saktade in och ville fråga efter vägen till Blomstermåla. Då var det bara för mig att likt en fontän diskret spotta ut min starka munskölj och sedan vänligt och som inget hänt förklara vägen så gott jag kunde. Mannen tittade så storögt på mig att jag undrade om han över huvud taget lyssnade på min beskrivning, och lika bra var väl kanske det för jag sa fel flera gånger på både höger och vänster eftersom jag var så upptsgen med att verka som att det var helt i sin ordning att jag precis nästan spytt framför honom vägen. Men det blir hur som helst aldrig bättre av att man försöker förklara sig i sådana situationer. Det är ungefär som att bli påkommen av sin pojkvän i armarna på grannen och utbrista: "det är inte som du tror!" Någon sa en gång att vi människor litar mer på det folk gör än vad de säger och jag antar att det nog tyvärr är sant.