Mitt Salander-jag
Ibland önskar jag att jag vore lite mer mystisk. Inte delade med mig av mitt liv på Facebook. Inte skrev så mycket i någon publik blogg. Inte var så förutsägbar och inte var så käck och trevlig. Jag önskar att jag vore lite mer oberäknelig. Lite mer typen som inte sa så mycket och som hellre kastade långa mystiska blickar som sa mer än alla de ord som man annars bara slänger ur sig. Lite som Lisbeth Salander. Kanske skulle jag klä mig lite mer i svarta åtsittande kläder och ha någon lång svart lugg som gick ner lite för långt ner över ögonen så folk fick svårt att på riktigt möta min blick. Och ingen skulle någonsin veta vad jag egentligen tänkte och jag skulle inte ha några rutiner alls över huvud taget utan bara göra det som kändes rätt för stunden. Jag skulle dyka upp lite här och var och försvinna lika fort igen. Mmmm, vilken frihet med ett sådant mystiskt liv.
Men så kom jag på att jag faktiskt redan har haft lugg, precis en sådan som gick ner lite för långt över ögonen. Men det var inte alls mystiskt utan snarare jättejobbigt, för jag såg nästan ingenting och så fort det blåste ute åkte luggen åt alla håll och det såg inte riktigt klokt ut. Och mitt hår är alldeles för bångstyrigt för att klippas i luggfrisyr så för att luggen skulle hänga någorlunda rakt ner var jag tvungen att platta den med plattång och spreja hårt varje morgon. Inte det minsta mystiskt alls.
Och så kommer jag att tänka på en liten magnet som alltid hängde på kylskåpet hemma hos mormor och morfar på landet när jag var liten. Det var en såndär liten plastbricka med målade blommor och annat fint på, och så stod det tryckt med snirkliga bokstäver:
var dig själv, annars finns det ingen som du. Och alla vet ju att gamla människor har rysligt mycket med erfarenhet och kloka saker att säga, så det som står på deras gamla sjuttiotalskylskåp skall man alltid, alltid lyda. Så jag behåller min icke- lugg. Och jag fortsätter att prata och skriva med mer kvantitet än kvalitet. Det får bli så, för mormors skull. Och för morfars. Och för ozonskiktets.
För jösses, så mycket hårspray det gick åt med den där luggen.
Men så kom jag på att jag faktiskt redan har haft lugg, precis en sådan som gick ner lite för långt över ögonen. Men det var inte alls mystiskt utan snarare jättejobbigt, för jag såg nästan ingenting och så fort det blåste ute åkte luggen åt alla håll och det såg inte riktigt klokt ut. Och mitt hår är alldeles för bångstyrigt för att klippas i luggfrisyr så för att luggen skulle hänga någorlunda rakt ner var jag tvungen att platta den med plattång och spreja hårt varje morgon. Inte det minsta mystiskt alls.
Och så kommer jag att tänka på en liten magnet som alltid hängde på kylskåpet hemma hos mormor och morfar på landet när jag var liten. Det var en såndär liten plastbricka med målade blommor och annat fint på, och så stod det tryckt med snirkliga bokstäver:
var dig själv, annars finns det ingen som du. Och alla vet ju att gamla människor har rysligt mycket med erfarenhet och kloka saker att säga, så det som står på deras gamla sjuttiotalskylskåp skall man alltid, alltid lyda. Så jag behåller min icke- lugg. Och jag fortsätter att prata och skriva med mer kvantitet än kvalitet. Det får bli så, för mormors skull. Och för morfars. Och för ozonskiktets.
För jösses, så mycket hårspray det gick åt med den där luggen.
Kommentarer
Postat av: Julie
det här var bra, väldigt bra faktiskt!
Trackback
