Fredrica

Barn är fantastiska. Och visst vill väl även jag ha en alldeles egen liten guldklimp en dag. Eller två. Eller tre. Eller fem. Men så är det ju det där med själva födandet. Jag har hört att ett njurstensanfall skall vara det närmsta man kan komma en förlossning i smärtväg, och eftersom jag hade oturen att få uppleva detta i måndags (njurstensanfall, inte förlossning) har jag blivit helt avskräckt från all smärta som kan likställas med den jag hade då. Det var fruktansvärt och i särklass det fysiskt mest smärtsamma jag upplevt hittills i mitt liv. Och jag fick inget litet skrikande underverk att hallå i när det var över och jag hade ingen äkta man att gråta glädjetårar tillsammans med över livets storheter efteråt. Nej, en stor dos morfin, några nålstick och sedan taxi hem på det. Men, jag slipper i alla fall att ligga i hårdträning för att få bort den slappa mamma-magen. Alltid något.

Men åter igen till allvaret. För vad är egentligen några timmars smärta jämfört med alla dessa år av glädje som ett barn ändå skänker. För visst är det så att när bebisen skriker och har kollik för fjortonde natten i rad, eller när tonårssonen blir haffad för harschinnehav på Plattan, då tänker väl alla goda mammor: "åh, vad det var värt den där smärtan ändå!"

Eller?