Jan Malmsjö har tappat sin mikrofon
Min pappa har lärt mig många bra saker. Som att cykla till exempel. Och spela golf, äta havegrynsgröt, räkna med procent och heja på IFK. Fast det sista lyckades han nog i ärlighetens namn aldrig riktigt med.
Men det allra viktigaste som pappa här lärt mig är nog ändå att man alltid skall lyssna till sin inre röst. Den där lilla rösten, ni vet, den som alla nog har och den som ofta säger något annat än det som känns mest självklart. Den skall man alltid lyssna på, säger pappa.
Men idag när jag var i Särö och badade blev det fel. Just som jag kommit upp ur vattnet och stod på bryggan insvept i min handduk och kände solen bränna sådär härligt i ansiktet hörde jag min inre röst säga till mig att jag skulle stanna där. I Särö. I solen. Vid havet.
I vinden. Bland saltet och klipporna och träden och gräset och skrattet och det verkliga livet. Och rösten var en såndär myndig och kraftfull sådan, med magstöd, typ som Jan Malmsjö när han ringer in det nya året på Skansen varje nyår. Och rösten sa – nej, den fullkomligt skrek åt mig – att jag skulle ringa chefen direkt och säga upp mig med omedelbar verkan, köpa tillbaka huset som jag precis flyttat ut ur och aldrig, aldrig mer åka härifrån igen. Precis så sa den.
Men ändå sitter jag är i stan igen. I en liten lägenhet utan balkong och med kaldendern i högsta hugg, redo för ännu en arbetsvecka. Pappa, snälla hjälp mig, jag verkar ha glömt bort hur man gör. Min hörsel har blivit så dålig på sistone eller så är det Jan Malmsjö som har tappat sin mikrofon. Du måste lära mig igen precis som du gjorde när jag var liten och du måste hålla koll på mig så att jag inte fuskar eller glömmer av. Det är allvar nu, pappa, och det är brottom för det var någon som sa att man inte kunde lära en gammal hund sitta och jag fyller snart 20 och då kanske det redan är för sent. Så visa mig hur man gör igen, lilla pappa. Eller ge mig en hörapparat eller Jan Malmsjö en ny mikrofon med extra förstärkare. För det känns som att det här är viktigt nu och mina lungor måste fantiskt få andas frisk havsluft lite oftare för annars torkar de kanske ut. Och det vill du väl inte, pappa?
Eriksberg. Fint – men inte som Särö.
Men det allra viktigaste som pappa här lärt mig är nog ändå att man alltid skall lyssna till sin inre röst. Den där lilla rösten, ni vet, den som alla nog har och den som ofta säger något annat än det som känns mest självklart. Den skall man alltid lyssna på, säger pappa.
Men idag när jag var i Särö och badade blev det fel. Just som jag kommit upp ur vattnet och stod på bryggan insvept i min handduk och kände solen bränna sådär härligt i ansiktet hörde jag min inre röst säga till mig att jag skulle stanna där. I Särö. I solen. Vid havet.
I vinden. Bland saltet och klipporna och träden och gräset och skrattet och det verkliga livet. Och rösten var en såndär myndig och kraftfull sådan, med magstöd, typ som Jan Malmsjö när han ringer in det nya året på Skansen varje nyår. Och rösten sa – nej, den fullkomligt skrek åt mig – att jag skulle ringa chefen direkt och säga upp mig med omedelbar verkan, köpa tillbaka huset som jag precis flyttat ut ur och aldrig, aldrig mer åka härifrån igen. Precis så sa den.
Men ändå sitter jag är i stan igen. I en liten lägenhet utan balkong och med kaldendern i högsta hugg, redo för ännu en arbetsvecka. Pappa, snälla hjälp mig, jag verkar ha glömt bort hur man gör. Min hörsel har blivit så dålig på sistone eller så är det Jan Malmsjö som har tappat sin mikrofon. Du måste lära mig igen precis som du gjorde när jag var liten och du måste hålla koll på mig så att jag inte fuskar eller glömmer av. Det är allvar nu, pappa, och det är brottom för det var någon som sa att man inte kunde lära en gammal hund sitta och jag fyller snart 20 och då kanske det redan är för sent. Så visa mig hur man gör igen, lilla pappa. Eller ge mig en hörapparat eller Jan Malmsjö en ny mikrofon med extra förstärkare. För det känns som att det här är viktigt nu och mina lungor måste fantiskt få andas frisk havsluft lite oftare för annars torkar de kanske ut. Och det vill du väl inte, pappa?
Eriksberg. Fint – men inte som Särö.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Kan du inte lägga upp lite bilder på din lägenhet? :) Vad jobbar du med nu efter gymnasiet? Du gick väl Samhäll/media? Blev det något i den inriktningen? :)
Trackback
