Fredrica

Häromdagen när jag satt på skärgårdsbåten påväg hem från Kårholmens årliga Pubafton klev det på en lätt överförfriskad man men ölmage och en Pripps Blå i handen som skreksjung "HEEEEEY HEEEEEEEY BABY!" (Det var inte ölen som skrek alltså, utan mannen.) Hursomhelst så fick det mig att bli påminnd om varför jag sällan är full. Mannen på båten tyckte säkert att han var kung. Han var snyggast och bäst och charmigast och mycket tilltalande när han skrek HEY BABY över hela båten. Men jag och alla andra tyckte snarare att han var ful, jobbig och ganska äcklig och att han bara störde med sin sång.

Han hade helt enkelt ganska dåligt ölsinne. Och sånt har jag svårt för. För har man dåligt ölsinne så vet man förmodligen inte om det eftersom man i själva dåliga-ölsinne-stunden helt enkelt tycker att man är kung. Och säger ingen något förblir man lyckligt ovetandes om denna lilla brist hos en själv, och det är ju lite... synd. För om jag är motbjudande för omgivningen så vill jag veta det och absolut inte gå runt och felaktigt känna mig som supersexiga Angelina Jolie eller någon annan attraktiv person.

Men shit happens, som det brukar heta. Och om någon bjuder på kakaolikör till exempel så kan det väl hända att även att jag blir aningen salongsberusad/på kanelen/påverkad/rund under fötterna. Men snälla, om ni då ser mig stiga ombord på något kollektivt färdmedel och skriksjunga gamla 90-talshits med partyhatten på sne, lova då att lugnt och men bestämt be mig att gå hem och lägga mig istället. Eller trä över en heltäckande burka över huvudet på mig eller något så att folk inte ser att det är jag i alla fall. För jag vill inte ställa till med några scener, och jag kan bara inte med inte med tanken att alla skulle se mig som en pinsam packad brud medan jag själv tror att jag är nattens drottning.

Men det händer i princip aldrig. Och det kommer nog inte hända inom den närmsta tiden heller. Bara kanske om det bjuds på kakaolikör då. Eller väldigt god champange. Eller ett lagom torrt vitt vin. Eller Tequila Rose. Eller Cointreau blandat med fruktsoda.
Eller någon annan god drink som nästan inte smakar alkohol.

Men aldrig annars.

Äntligen här igen. Klarade max två dagar i stan även om det regnade. Men nu kopplar jag åter av på landet i min vita lilla stuga där fasaden är omklädd på två av väggarna och där mamma säger "det tar vi nästa år" om de två andra.

Men det gör inget, för nu är man på landet och på landet finns det tid för att skjuta upp allt till senare. Man kan ligga på en klippa i solen och lyssna på hela Sommar i P1 helt utan dåligt samvete samtidigt som man hånler åt sin att-göra-lista som ligger intill och fladdrar osäkert i vinden. Kanske blåser den bort. Kanske kommer en fiskmås och tar den. Kanske glömmer man den bara där. Men det gör inget, för man är ju på landet och här finns inga krav och måsten. Bara ro, tystnad, hav och massor med blåst som förstör alla frisyrer.

Barn är fantastiska. Och visst vill väl även jag ha en alldeles egen liten guldklimp en dag. Eller två. Eller tre. Eller fem. Men så är det ju det där med själva födandet. Jag har hört att ett njurstensanfall skall vara det närmsta man kan komma en förlossning i smärtväg, och eftersom jag hade oturen att få uppleva detta i måndags (njurstensanfall, inte förlossning) har jag blivit helt avskräckt från all smärta som kan likställas med den jag hade då. Det var fruktansvärt och i särklass det fysiskt mest smärtsamma jag upplevt hittills i mitt liv. Och jag fick inget litet skrikande underverk att hallå i när det var över och jag hade ingen äkta man att gråta glädjetårar tillsammans med över livets storheter efteråt. Nej, en stor dos morfin, några nålstick och sedan taxi hem på det. Men, jag slipper i alla fall att ligga i hårdträning för att få bort den slappa mamma-magen. Alltid något.

Men åter igen till allvaret. För vad är egentligen några timmars smärta jämfört med alla dessa år av glädje som ett barn ändå skänker. För visst är det så att när bebisen skriker och har kollik för fjortonde natten i rad, eller när tonårssonen blir haffad för harschinnehav på Plattan, då tänker väl alla goda mammor: "åh, vad det var värt den där smärtan ändå!"

Eller?

Jag får ibland kommentarer här med frågor om mig och mitt liv. Om vad jag jobbar med, om vad jag bor, hur jag bor och vad jag gör för övrigt. Jag är jättedålig på att svara på dessa kommentarer. Jag tänker att det här är en blogg där jag skriver lite tankar som jag har, och så finns det några som läser och ibland lämnar mormor Miriam en klok kommentar och sedan är det inte mer med det. För jag tror verkligen inte att folk är mer intresserade av mig och mitt liv utöver detta och jag får nästan storhetsvansinne av att bara skriva mitt eget namn. Så när någon vill veta lite mer eller vill se lite bilder på hur jag bor vet jag inte riktigt hur jag skall förhålla mig. Jag kommer aldrig bli någon Kissie eller vad hon nu heter. Och att skriva så öppet om sig själv och vad man gör på dagarna innebär ju i grund och botten att man tror att det finns folk som tycker det är intressant att läsa om det. Och jag tror verkligen inte att någon bryr sig om att jag åt en sexbitars sushi till lunch.

För att räkna upp allt som jag har gjort under dagen är inte svårt. Och att lägga upp bilder på min lägenhet med bildtexten "här är min lägenhet" är inte heller så svårt. Att skriva lite andra tankar är i och för sig inte heller det som att uppfinna hjulet direkt, med det kräver i alla fall lite mer av mig och det känns på något vis ändå bättre.

Men eftersom jag är så glad att det ändå finns folk dom läser det jag skriver och som dessutom gör sig mödan att lämna en kommentar så kommer här en ren faktabaserad summering av min livssutustion just nu, endast för dig, Emelie: Jag är 19 år, tog studenten i juni. Bor i en tvåa hyrd i andra hand på Eriksberg fram till slutet av augusti. Jobbar för närvarande som säljare av premiepensionsförvaltning (så hur har ni det egentligen med eran PPM-pension?) Gick samhäll/media på gymnasiet, och nej, jag jobbar tyvärr inte med något sånt just nu men det blir kanske något i den stilen i framtiden om jag nu lycaks ta mitt förnuft till fånga och tacka nej till Juristprogrammet på Handels.

Och nu blir det hemma hos- reportage!

Ps. Till middag åt jag kyckling! Ds.


'

Ibland önskar jag att jag vore lite mer mystisk. Inte delade med mig av mitt liv på Facebook. Inte skrev så mycket i någon publik blogg. Inte var så förutsägbar och inte var så käck och trevlig. Jag önskar att jag vore lite mer oberäknelig. Lite mer typen som inte sa så mycket och som hellre kastade långa mystiska blickar som sa mer än alla de ord som man annars bara slänger ur sig. Lite som Lisbeth Salander. Kanske skulle jag klä mig lite mer i svarta åtsittande kläder och ha någon lång svart lugg som gick ner lite för långt ner över ögonen så folk fick svårt att på riktigt möta min blick. Och ingen skulle någonsin veta vad jag egentligen tänkte och jag skulle inte ha några rutiner alls över huvud taget utan bara göra det som kändes rätt för stunden. Jag skulle dyka upp lite här och var och försvinna lika fort igen. Mmmm, vilken frihet med ett sådant mystiskt liv.

Men så kom jag på att jag faktiskt redan har haft lugg, precis en sådan som gick ner lite för långt över ögonen. Men det var inte alls mystiskt utan snarare jättejobbigt, för jag såg nästan ingenting och så fort det blåste ute åkte luggen åt alla håll och det såg inte riktigt klokt ut. Och mitt hår är alldeles för bångstyrigt för att klippas i luggfrisyr så för att luggen skulle hänga någorlunda rakt ner var jag tvungen att platta den med plattång och spreja hårt varje morgon. Inte det minsta mystiskt alls.

Och så kommer jag att tänka på en liten magnet som alltid hängde på kylskåpet hemma hos mormor och morfar på landet när jag var liten. Det var en såndär liten plastbricka med målade blommor och annat fint på, och så stod det tryckt med snirkliga bokstäver:
var dig själv, annars finns det ingen som du. Och alla vet ju att gamla människor har rysligt mycket med erfarenhet och kloka saker att säga, så det som står på deras gamla sjuttiotalskylskåp skall man alltid, alltid lyda. Så jag behåller min icke- lugg. Och jag fortsätter att prata och skriva med mer kvantitet än kvalitet. Det får bli så, för mormors skull. Och för morfars. Och för ozonskiktets.
För jösses, så mycket hårspray det gick åt med den där luggen.

Min pappa har lärt mig många bra saker. Som att cykla till exempel. Och spela golf, äta havegrynsgröt, räkna med procent och heja på IFK. Fast det sista lyckades han nog i ärlighetens namn aldrig riktigt med.

Men det allra viktigaste som pappa här lärt mig är nog ändå att man alltid skall lyssna till sin inre röst. Den där lilla rösten, ni vet, den som alla nog har och den som ofta säger något annat än det som känns mest självklart. Den skall man alltid lyssna på, säger pappa.

Men idag när jag var i Särö och badade blev det fel. Just som jag kommit upp ur vattnet och stod på bryggan insvept i min handduk och kände solen bränna sådär härligt i ansiktet hörde jag min inre röst säga till mig att jag skulle stanna där. I Särö. I solen. Vid havet.
I vinden. Bland saltet och klipporna och träden och gräset och skrattet och det verkliga livet. Och rösten var en såndär myndig och kraftfull sådan, med magstöd, typ som Jan Malmsjö när han ringer in det nya året på Skansen varje nyår. Och rösten sa – nej, den fullkomligt skrek åt mig – att jag skulle ringa chefen direkt och säga upp mig med omedelbar verkan, köpa tillbaka huset som jag precis flyttat ut ur och aldrig, aldrig mer åka härifrån igen. Precis så sa den.

Men ändå sitter jag är i stan igen. I en liten lägenhet utan balkong och med kaldendern i högsta hugg, redo för ännu en arbetsvecka. Pappa, snälla hjälp mig, jag verkar ha glömt bort hur man gör. Min hörsel har blivit så dålig på sistone eller så är det Jan Malmsjö som har tappat sin mikrofon. Du måste lära mig igen precis som du gjorde när jag var liten och du måste hålla koll på mig så att jag inte fuskar eller glömmer av. Det är allvar nu, pappa, och det är brottom för det var någon som sa att man inte kunde lära en gammal hund sitta och jag fyller snart 20 och då kanske det redan är för sent. Så visa mig hur man gör igen, lilla pappa. Eller ge mig en hörapparat eller Jan Malmsjö en ny mikrofon med extra förstärkare. För det känns som att det här är viktigt nu och mina lungor måste fantiskt få andas frisk havsluft lite oftare för annars torkar de kanske ut. Och det vill du väl inte, pappa?


Eriksberg. Fint – men inte som Särö.

Jag vet inte vad som är grejen med tjejer och svettiga fotollskillar. Jag vet inte om det kommer från att jag har sett på lite för många high school-filmer i mina tonår, men det känns som att det finns någon oskriven regel om att tjejer gärna skall känna någon form av dragning till killar med lagtröjor och bollsinne. Själv har jag aldrig riktigt förstått det där.

På väg hem från jobbet idag tvingades jag (tyvärr) dela buss med ett helt gäng tyska fotbollskillar som alla luktade svett och öl, kliade sig ogenerat i skrevet och diskuterade sakernas tillständ med ett minst sagt grovt vokabulär. Tyvärr förstår jag tyska ganska bra. Och tyvärr förstod jag även alla de svordomar och könsord som killarna slängde sig med. Och jag måste ändå säga att jag faktiskt verkligen försökte inse det sexiga och attraherande i den här buss-situationen, men där jag stod inklämd bland matchtröjor och sportbagar och försökte göra mitt bästa för att inte andras genom näsan kunde jag bara lite krasst konstratera att det absolut sista jag ville var att gå loss och hångla upp någon av de djuriska fotbollshunkarna. Tyvärr, jag är ledsen.

Så jag kommer nog aldrig bli någon suktande cheerleader. Och jag kommer nog heller aldrig bli någon Fru Beckham som följer sin fotbollsmake hack i häl, alltid beredd med en nystruken lagtröja i handväskan. (Fast det har hon nog i ärlighetens namn inte.) Men jag tror ni hänger med på vad jag menar. Visst är det trevligt om min framtida man har en muskel eller två, men sådana kan man ju faktiskt skaffa sig på gym nu förtiden och då slipper man dessutom hela grejen med smuts, gräsfläckar och uttryck som "domar-jävel". Snarare kommer jag kanske att bli en Fru Reinfeldt eller något annat lite mer städat. Fråscht, rent och helt utan rädlsa för huliganer. För hjärna är ganska sexigt det med faktiskt. Och hjärnan är dessutom också en muskel.
Helt klart attraktivare än både biceps, triceps och främre lårmuskeln.

När jag flyttade från Vallda till Särö för några år sedan blev jag förvånad över hur centralt Särö ändå låg. Gångavstånd till närmsta mataffär och alldels intill låg det dessutom också en bensinmack, en blomsterhandel, ett solarium, en klädaffär, ett café, en kvarterskrog, en sushibar, ett bageri och två gym. Och bussarna gick två gånger i timman istället för en, och i båda riktingarna dessutom. Mot Kungsbacka och mot Göteborg. Wow!
Det kändes som om jag bott i en grotta där borta i Vallda.

Men så blir man äldre och flyttar in till stan och inser vidden av att verkligen bo centralt. Här finns hela tre matbutiker bara några meter bort; ett Tempo, ett Coop och ett jättestort ICA Kvantum. Och Friskis&Svettis ligger alldels precis runt hörnet men tvärs över gatan konkurrerar också Sportlife samt en annan lite mindre gymkedja. Och längs med kajen vid Norra Älvstanden ligger säkert ett tiotal olika caféer och resaturanger så om man blir hungrig får man nästan beslutsångest över vilket ställe man skall välja. Och bussarna går varje kvart precis utanför dörren – även på helger – och man behöver inte längre gå runt och släpa på någon oläslig tidtabell som man ändå inte kan tyda. Istället är det bara att gå ner och ställa sig vid hållplatsen och mötas av en supermodern digital skylt som berättar att bussen anländer om två minuter. Eller i värsta fall nio.

Och bussarna är alltid i tid. De kommer exakt på mintuen även när det regnar och blåser och man behöver aldrig börja dagen med att svära över Västtrafiks brister.
Stan är det nya svarta. Här finns allt.

Förutom varma klippor och sandiga stränder. Och åkrar och ängar och hav som är blåare än de finaste ögon jag vet. Och hagar. Med hästar. Och kossor och kaske grisar och får och sånadär små ulliga lamm. Och tystnad. Och stillhet och eftertanke. Och traktorer och bönder och doften av nytända grillar. Och trevliga grannar som tvättar sina bilar och små barn som leker fritt precis utanför på gatan utan att deras föräldrar behöver oroa sig för att de skall bli påkörda av nians spårvagn.

Och trygghet och värme. Och små fina hus med staket och trädgårdar och snickarglädje. Och alldeles frisk luft och små katter med halsband som springer lösa och jagar möss och tigger efter mjölk. Och älgar som äter upp rosenknppar och folk som hälsar när man möts. Och olåsta cyklar och öppna ytterdörrar och människor som köper godis i fula mysbyxor och tofflor utan att någon bryr sig.

Men annars finns allt.

Det råder totalt badförbud längs med hela Norra Älvstanden. Först nu förstår jag varför. När jag flyttade in i fredags tänkte jag att jag skulle stunta i det och gå ner och ta mig ett dopp ändå – men jag hann ångra mig. Vattnet var inte blått, inte ens lite.
Det var snarare grått, nästan brunt. Inte ens chans att jag ens doppade stortån där i.

Men vad hade jag egentligen förväntat mig? Frågan är hur stor chans det skulle vara att att vattnet i Göta Älv var gnistrande kristallklart när Stena Line och diverse andra jättestora fartyg passerar där flera gånger om dagen och släpper ut litervis med olja och bensin och annat giftigt. Det är inte mycket som får mig att avstå ett kvällsdopp, men när vattnet ser ut att vara av samma kvalié som det som rinner genom en avloppsbrunn måste till och med jag backa. Så nu är det väl bara att ta till plan B och gå och införskaffa ett årskort på första bästa simhall.

En av mina allra bästa och krulligaste killkomplsar säger alltid prinsessan om sin tjej när han pratar om henne. Då blir jag glad – och lite ledsen. Glad för att de är så söta och har det så bra tillsammans, men ledsen för att inte jag har någon som säger prinsessa om mig. Förutom pappa då, men det gills nog inte riktigt.

Men jag har andra smeknamn som folk kallar mig. Till exempel din jävla dåre, som en arg cyklist skrek åt mig idag när jag råkade gå mitt i cykelbanan. Eller din bajskorv som min lillasyster säger ibland när hon vill retas. Författarinnan finns det också en som kallar mig. Det är förstås väldigt fint, men också väldigt fel eftersom jag inte är författarinna.
Freddie eller Freddan finns det vissa som säger, men så fort folk får höra det frågar de alltid: "vem är han?"

Annars funkar Fredrica också ganska bra. Fast prinsessan smäller ändå lite högre.
Men vem vet vad som händer, jag får väl vänta och se vad framtiden har att komma med.

Men jag vill nog inte att min kommande dotter skall växa upp i skårgården.
I alla fall inte uppleva sina tonår här. Fram till hon är sådär 12 år – visst. Men därefter tar jag med henne till stan. Varför då? Skärgården som är en så fridfull och ofarlig plats att vara tonåring på. Ta Donsö till exempel; en genomkristen ö där allt är stängt på söndagar (vilodag för tusan!) och där man täcker över folkölen med stora tygstycken efter klockan 17 på Yngves livs. Och där i kassan har Yngve själv till och med en liten hylla full med små biblar som han delar ut till den som vill ha.
Vilka farligheter kan egentligen hända där?

Men det är ju det som är själva grejen. Allt är så ofarligt och idylliskt och kristet och fint att det snarare är bäddat för trots. Jag kan riktigt tänka mig hur alla Donsö-ungdomar bara går och pyser av ungdomsrevolt och bus och istället för att trosta lite sådär lagom mycket slår det helt enkelt över och de blir alla värsta sortens ligister när hormoner slår till.

Jag vill inte att min dotter skall supa sig full på någon hemkörd smörja och bli av med oskulden i någon sillstinkande sjöbod och bli på smällen och tvingas åka in till stan helt ensam och göra abort i smyg eftersom hela Donsö skulle tissla om henne om hon låt någon få veta. Och jag vill inte att hon lite trotsigt skall ta av sig flytvästen när jag inte ser och få motorstopp och hamna i vattnet och nästan blir överkörd av stora Skärgårdsbåten som kommer åkandes med alla glada turister. Och jag vill inte att hon skall bli så trött och less på all kristendom och tjat och Gud och Jesus att hon en kväll tänder på den lilla missionskyrkan mitt på ön i ren frustration över att "ingen förstår."

Nej, skärgården är för farlig för tonåringar. Så istället skall jag ta med henne in till stan när hon blir 13 och där skall jag tvinga henne att röka att helt paket Marlboro utan filter (om det fortfarande finns) och halsa Absolut Vodka direkt ur flaskan och gå på porrklubb och smita in olagligt på krogen och hångla med alldeles för fulla och gamla killar och gå hem ensam gråtandes i regnet efter att ha blivit dumpad av Mr Perfect.
Allt det där skall jag tvinga henne att göra. Sedan kommer hon aldrig mer att vilja ta ett enda bloss eller trotsa några lagar och regler igen. Och när hon fyller 19 och har mognat lite flyttar vi ut till vackra Donsö igen och då kommer hon tycka att allt är så idylliskt och fint och bra på alla sätt och vis och att alla är så trevliga och goda och helylle. Och så träffar hon en trevlig sjöman som älskar henne trots hennes kärlekshandtag och tjocka lår, och så får de små söta barn tillsammans och lever lyckliga i sitt lilla hus som de köpt alldeles intill mitt. Och då har mitt mamma-jag äntligen fått som det vill och jag kan i lugn och ro luta mig tillbaka i min hembyggda gungstol och dö stillsamt med ett nöjt leende på mina skrynkliga läppar.

Jag skulle verkligen kunna tänka mig att bosätta mig på en ö. Kanske inte just nu.
Men om några år, när jag har utbildat mig till något vettigt och gjort karriär och blivit framgångsrik och förmögen, då skulle jag kunna tänka mig att köpa ett litet vitt hus med röda takpannor och slå mig till ro på heltid här ute i skärgården. Här där alla känner alla och där alla vet allt som en redan innan man vet det själv. Här där det är tyst och öde på vintern men fullt av liv och sol och glass och turistande badgäster på sommaren och här där fiskmåsasrnas skriande aldtig tystnar.

Om storstaden är en trasig plastkasse så är skärgården en slitstark tygpåse som man kan bära hur många mjölkpaket i som helst utan att den går sönder. För det känns faktiskt som att man blir helare av att bo på landet – vid havet – vid horisonten. Hit ut når inga bantsningstips eller finanskriser. Här fiskar man och åker flakmoppe utan hjälm och tjuvkikar på grannen genom sin rutiga lilla köksgardin. Här ute till havs pågår livet medan de i stan missar alltihop eftersom de är så upptagna med att dricka take away-latte och springa till bussen som går om två minuter,

För man trivs bäst i öppna landskap och nära havet vill man bo. I alla fall några månader om året så att själen kan få ro. Och där bränner man sitt brännvin själv och kryddar med johannesört och dricker det med välbehag och allt det där. Ur kampen stan vs. skärgården går skärgården ut som överlägen segrare medan stan får krypa ut bakvägen och skämmas. För ute till havs är alla människor hela och härjade av nordanvind och saltstänk och här är man lycklig även om börsen dalar. Länge leve du, vackra, fina skärgård.
Jag älskar dig mer än både min iPod och min MacBook.

När man väl har börjat går det ganska fort. Nej, nu ljög jag. Att flyttpacka är en heltidssysselsättning som tar dygnets alla vakna timmar, och gärna de andra också. Jag har flyttat tre gånger tidigare men ändå har jag inte hunnit få ett rimligt grepp om hur långt tid det tar att få ner hela sitt liv i ett tiotal bruna flyttkartonger. Jag tror på allvar att jag hinner jobba, träna, sola, umgås, äta, leva och sova samtidigt som jag lite käckt plockar ihop hela mitt hem.

Men nu är det färdigt. Elva bruna kartonger och en vit (de bruna tog slut) står nu ute i hallen och om man skriker "hallå" i mitt rum får man ett obehagligt eko till svar.
Redo för flytt.

Hej då vackra Särö och vackra, vackra Lysholmen.
Hej då alla fantastiska kvällsdopp och hej då meningen "jag sticker bara ner till havet i några minuter och kollar solnedgången." Hej då alla trevliga grannar och hej då stora hunden på hörnet som sprider hundben stora som stockar efter sig på allmäningen.
Hej då BLÅ Express som drar förbi ute på vägen två gånger i timmen på vardagar och en gång i timmen på helger. Hej då alla vältänade joggare som alltid passerar på cykelbanan i gryningen oavsett om det är strålande solsken eller ilsken snöstorm.
Farväl kära Särö och ajö allt det fina som finns här som man inte har lagt märke till på riktigt förrän nu då det är dags att åka härifrån.

Nu fattas bara att någon kommer in med en gitarr och river av Rod Stewarts gamla klassiker It's a heartache med lagom sprucken röst för att sorgen skall vara komplett. Skäms. Så får man inte känna. Det är nu man skall tänka på de svältande barnen i Afrika och tacka Gud för att man bor i Sverige och inte blir hustrumisshandlad eller behöver gå och tigga mat på gatan. Tack, snälla Gud för allt det där.

(Men varför i helvete kunde du inte göra så att de där jävla norrmännen bara såg till att förlänga alla hyreskontrakt?)

Nu är det nära. Sitter här med ett sånt där härligt kittlande födelsedagspirr i magen. Ni vet ett sånt man hade när man var liten och det var dagen innan man skulle fylla år och man hade råkat se att det stod en sprillans ny cykel gömd i tvättstugan och väntade.
Precis så känns det. Fast bättre.

Jag trodde i ärlighets namn aldrig att den här dagen skulle komma. Men nu är det imorgon, bara några timmar kvar. Råkade se att min studentskylt låg i bilen förut, tyvärr med baksidan upp så jag kunde inte se hur den såg ut. Jag kan slå vad om att min mamma har valt något smickrande foto där jag som naken treåring sitter med benen brett isär och bygger sandslott på någon strand, säkert med chokladglass i hela ansiktet dessutom. Man har ju sett ganska många exempel genom åren som tydligt tyder på att studenterna själva inte har fått vara med och välja ut sina bilder...
Men det hör väl till antar jag. Och det bjuder jag så gärna på.

Imorgon är det mammas dag. Då skall hon egentligen inte göra något annat än ligga på soffan och äta punchpraliner och öppna roliga presenter samtidigt som hon sticker näsan i en blombukett med löjligt stora och blodröda rosor.

Men i år blir det inte riktigt så, för istället för att lata sig kommer min mamma att städa, förbereda mat och stressa runt på stan och göra tusentals ärenden inför min stundande student. Men senare på kvällen blir det middag med familjen och presenter som det förhoppningsvis står Guldfynd eller Hagabadet på. Och så skall hon ännu en gång få höra hur mycket vi älskar henne och att hon är den absolut bästa mamman i hela världen.
Tänk, vilken tur vi har egentligen, att just vi fick den bästa.

Kontrasternas tid är här. Efter en hel vår med tidsbrist och en fullklottrad kalender har jag idag helt plötsligt haft en helt tom lördag med massor av tid till att göra precis vad jag vill. Ingen att-göra-lista att gå efter, inga uppsatser att skriva, inga barn att passa och inget speciellt att grubbla över. Bara en solig dag full med möjligheter.

När man har saker man måste göra är det ofta väldigt lätt att komma på andra saker som man hellre skulle vilja göra. Men när man inte har några måsten alls och verkligen kan göra precis vad man vill blir man ofta helt mållös och vet inte riktigt vad man skall ta sig till. Så är det i alla fall för mig. Men det där löste sig tillslut.
Och nu har jag virkat ännu en liten gubbe att utöka min mjuka lilla familj med.

Svergie är ett bra land att bo i. Men varje gång det är 17:e maj blir jag alltid lika sugen på att flytta till Norge. Vilken fest, vilken stämning. Tänk att fira sitt land så storslaget som de gör där. Gå på gatorna och sjunga, äta tårta, vifta med flaggor och tuta glatt med bilar. Här i Sverige är det väl knappst någon som orkar lägga nationaldagen på minnet, och än mindre fira den. Själv hissar jag inte ens flaggan. Fast i ärlighetens namn beror det mest på att vi inte har någon flaggstång.

Men det är aldrig för sent att bryta en dålig vana. I år skall det serveras tårta hemma hos mig den 6:e juni. Och jag lovar att se till att i alla fall grannen hissar sin flaggstång. Nationalsången skall sjungas med ren och klar stämma och om jag lyckas få tag på någon folkdräkt skall jag stolt bära den hela dagen. Till middag blir det sill och nubbe och till kaffet skall vi titta på repriser av Björn Borgs fyra segermatcher i Wimbledon och känna oss riktigt stolta och svenska. Nu äntligen skall vi bli som norrmännen.
Länge leve vårt blågula land!

Flera har upplyst mig om att den senaste svensken som vann Eurovision Song Contest visst var Charlotte Perelli (då Nilsson) och inte Carola. Och detta hände också år 1999, alltså inte riktigt 15 år sedan men heller inte långt ifrån.
Hur som helst lyckades lilla Saade bättra på den blågula statistiken lite i lördags med sin storslagna tredjeplats och jag känner mig både stolt, glad och väldigt svensk. Tack!