Fredrica

Att börja läsa psykologi har inneburit att jag mer eller mindre har börjat genomskåda mig själv och mitt beteende. Numera tänkter jag ofta saker som "där tog jag till bortträngning för att skydda mig själv från obehagliga känslor" och "ajdå, dät lär jag visst detets biologiska drifter komma fram på ett opassande sätt." Det är ganska fascinerande faktiskt. Och också lite hämmande. Man vill ju gärna tro att man är unik och inte allt ägnar sig åt allt det som står i psykologiboken, men så inser man att man visst tar till bortförklaringar för att skydda sig själv och att ens perception dagligen påverkas av olika typer av subliminal information utan att man är medveten om det. Inte så mycket att göra något åt, antar jag. Det är väl bara att gilla läget.

Livet är så skört. Det är inte ofta man tänker på det. Men så dör folk helt plötsligt och med ens blir man påmind om att döden kan vara ganska nära trots allt. En gammal lärare från grundskolan dog i måndags - alldeles för tidigt. Han var inte äldre än min egen pappa och hade både fru och barn. Det är läskigt hur fort det kan gå. Ena dagen levande, nästa död. Och kvar står en familj i chock och sörjer i förtvivlan över en forlorad make, son och pappa.

Jag kan inte låta bli att tänka på alla de gånger jag och mamma skiljts åt som ovänner på morgonen efter att ha bråkat om något egentligen helt obetydligt som en odiskad kopp eller en borttappad vante. Jag tar helt förgivet att vi ses hemma på kvällen igen och kan reda upp allt. Men vem kan egentligen veta om bussen jag tar hem från skolan faktiskt kör av vägen just den dagen, eller om mammas bil kanske blir nermejad av en långtradare på väg hem från jobbet. Det är det ingen som vet men det tänker vi aldrig på. Undrar egentligen vad man skall behöva uppleva för hemskt för att inse att livet inte är en självklarhet.

Så man skall skynda att älska, som Alex Schulman skrev i sin bok. Man skall älska dem man tycker om så till den milda grad att man blir helt matt, och man borde egentligen inte skiljas åt ens en minut utan att först säga hur betydelsefull man är för varandra.
Det är brottom. Skynda, skynda – älska, älska. Igår, idag, imorgon – nu! För helt plötsligt kan det vara för sent och då står man där med ett hjärta glödande av kärlek men ingen att ösa den på.

Det är faktiskt nästan bara lite drygt tre månader kvar till studenten men jag fattar fortfarande ingenting. Fram tills i höstas har de här tre gymnasieåren gått raketfort men sedan vårterminen började har jag bara inte kunnat inse hur nära det faktiskt är. Studenten har aldrig känts så avlägsen som nu. Vi har ju säkert minst tio prov kvar att göra och ännu fler inlämningar att lämna in, och så går folk och pratar om bokning av studentflak och huruvida det är nödvändigt med egen DJ eller inte. Jag försöker verkligen låtsas som att jag är med på noterna så gott jag kan men rent mentalt hänger jag egentligen inte med alls.

Men nu har jag faktiskt börjat vakna till lite och de senaste dagarna har jag till och med gått i balkänning-tankar. men det är svårt det där. I de piffiga små affärer jag har varit inne i hittils har det bara funnits jättestora och jättefluffiga prinsessklänningar i knallblått, knallrosa, knallgrönt och knallgult. Och så en och annan vit brudklänning. Klart man vill vara lite piffig på självaste studentbalen men man behöver väl inte se ut som Victoria på Nobelmiddag för det? Eller som en tårta. Så nu är det istället på nätet jag letar. Har beställt hem ett antal ganska diskreta men eleganta klänningar på prov och hoppas att någon av dem blir bra. Att det skall vara så svårt bara. Tänk om man ändå vore kille. Så många varianter på kostymer kan det väl ändå inte finnas. Och när det kommer till färgen är det väl få som väljer något annat än svart. Det enda de egentligen behöver bestämma själva är väl vilken färg de skall ha på den lilla näsduken i bröstfickan. Eller inte ens det faktiskt, för den brukar ju ändå matchas med färgen på tjejens klänning och den är ju redan bestämd vid det laget. Men jag skulle verkligen inte vilja byta. Slips och fluga är ju så obekvämt och är det fint väder på baldagen har jag mycket hellre en sval klänning än långbyxor och kavaj.

Det är så kul med vissa killar på gymmet. Ni vet, de där riktigt supermuskulösa biffarna som dricker proteindrycker och säkert äter lite anabola också vid sidan av och som nästan bor där bland alla maskiner och vikter eftersom dera muskler kanske tynar bort om de inte är där och trimmar dem varje dag. Ni vet vilka jag menar.

De killarna lyckas jag alltid hamna bredvid. Där sitter jag och jobbar lite diskret med mina lagom tunga vikter och då kommer Mr Anabola och slår sig ner vid maskinen intill och liksom med ett vrål börjar lyfta sina hundrakilostyngder samtidigt som han ler överlägset mot mig. Det är som om han vill att jag skall bli avundsjuk på hans glänsande jättemuskler och känna mig dålig för att jag inte lyfter lika mycket som han men tyvärr, jag går inte igång på det där. Jag betalar inte mitt gymkort för att se ut som en stoppad korv och jag är inte det minsta sugen på att träna iklädd flipflop. Eller bar överkropp. Så därför ler jag bara alltid väldigt vänligt mot dessa killar – eller män snarare – och får nästan moderskänslor samtidigt som jag jobbar vidare med mina lätta vikter.

Vår postnyckel till brevlådan har en förmåga att aldrig vara där den ska när man behöver den. Oftast brukar det inte vara något problem eftersom man faktiskt nästan aldrig behöver den (vem postar egentligen brev nu för tiden?) men igår väntade jag för ovanlighetens skull faktistk på ett brev och behövde helt enkelt komma in i brevlådan.

Ingen nyckel. En låst brevlåda. Då gäller det att tänka taktiskt. Listigt nog kom jag på att det faktiskt borde gå att peta upp brevet ur den lilla springan med hjälp av en pinne. Det var faktiskt inte så svårt som det kanske låter, men just som jag stod där med pinnen och halva handen inne i lådan kom givetvis en man gåendes förbi med sin hund. Jag ryckte så snabbt jag kunde bort handen och pinnen och log så vänligt jag bara kunde samtidigt som jag försökte mitt bästa med att se ut som att det var helt normalt att jag stod där och försökte bryta mig in i brevlådan.

Mannen log inte tillbaka och hans hund morrade till och med lite hotfullt mot mig, som för att markera sitt missnöje över det jag gjorde. Visst, det var pinsamt och också lite typiskt att han måste rasta sin hund just där och då, men vad kunde han ha trott egentligen? Att jag försökte sno någon annans elräkningar? Eller kanske en såndär vinst från postkodlotteriet? Fast den skickas väl knappast med posten. Typ: Varsågod! Hundra tusen kronor i kontanter i ett kuvert - grattis! Nja.

Det är hur som helst ganska pinsamt när sådana där situationer uppstår. Som när jag till exempel en annan gång hade bråttom och tänkte vara lite effektiv och svepte en kopp munskölj samtidigt som jag sprang iväg iväg till bussen och på vägen möttes av en man i en bil som saktade in och ville fråga efter vägen till Blomstermåla. Då var det bara för mig att likt en fontän diskret spotta ut min starka munskölj och sedan vänligt och som inget hänt förklara vägen så gott jag kunde. Mannen tittade så storögt på mig att jag undrade om han över huvud taget lyssnade på min beskrivning, och lika bra var väl kanske det för jag sa fel flera gånger på både höger och vänster eftersom jag var så upptsgen med att verka som att det var helt i sin ordning att jag precis nästan spytt framför honom vägen. Men det blir hur som helst aldrig bättre av att man försöker förklara sig i sådana situationer. Det är ungefär som att bli påkommen av sin pojkvän i armarna på grannen och utbrista: "det är inte som du tror!" Någon sa en gång att vi människor litar mer på det folk gör än vad de säger och jag antar att det nog tyvärr är sant.

Det var vår i luften igår! För första gången i år kunde jag lämna mina stövlar hemma och istället springa iväg till bussen på lätta fötter i mina Converse. Helt underbart. Och fåglarna kvittrade och solen sken och alla var glada och det var nästan inte kallt alls faktiskt.

Men idag regnar det igen, Typiskt. Man skulle bo på Mallorca eller något annat solsäkert ställe. Jag tänker att den vintergarderob man då måste skaffa sig under de lite kallare perioderna av året måste vara väldigt snarlik den man har på sommaren. Ungefär: "ja, nu är det vinter och då är det dags att hänga undan stringbikinin och plocka fram de aningen rejälare shorsten och de långärmade pikétröjorna istället för de mag-korta linnerna som annars funkar så fint." En sådan vintergarderob skull väl knappats gå på mer än studiebidraget. Annat är det här hemma där man så fort vintern kommer måste springa och köpa jättestora Canada Goose-jackor och Goretex-kängor och minst tio par vantar eftersom alla på något märkligt sätt tenderar att förvinna under säsongens gång.
Men sånt är väl livet för oss som föddes i norr.

Jag går runt och riktigt myser här i vårt varma hus. Han lyckades laga pannan tillsut, den där hantverkaren. Det känns nästan lite lyxigt att kunna ta av sig jackan när man kommer in och lägga mössa och vantar i byrån i hallen. Det hade nästan hunnit bli en vana att behålla allt det där på. Och mamma och Hanna har åter flyttat ner på nedervåningen och jag kan breda ut mig här uppe igen. Tre tjejer på 40 kvadrat och delandes på ett badrum kan vara mysigt men det kan också vara lite jobbigt om det blir för långvarigt.

Min pappa sa till mig för ett tag sedan att han skulle gå ner i vikt och börja träna hårdare för att komma i form igen. Först förstod jag inte riktigt vad han menade. Vadå i form? Han har ju alltid varit i form? Men så kom jag på mig själv med att se på honom som han sett ut när jag var liten  Då var han senig, stark, pigg och försedd med en ganska imponderande tvättbräda. Men så insåg jag att han faktiskt inte såg ut riktigt så längre. Jag har alltid sett honom som min sportiga och vältränade pappa som började dagen med havregrynsgröt och en runda i joggingspåret, men nu stod han helt plötsligt där framför mig, aningen trött, sliten och med något som såg ut att vara början på en mage orsakad av en och annan kaloririk öl. Det slog mig då att det kanske är fler som går runt och ser på sina nära och kära som de såg ut för jättelängesedan. Och det måste ju då betyda att det finns de som ser även mig som jag såg ut när jag var typ... 12. Hemska tanke. Här går man upp på morgonen och sminkar sig och väljer kläder, och så ser folk ändå bara en finnig tonåring med rosa Henri Lloyd-jacka och aning för mycket foundation. Hade man vetat det hade man ju kunnat lägga upp någon sorts plan på hur man ville bli sedd senare i livet. I mitt fall hade den där seglarjackan nog då fått hänga kvar på sin galge i affären och foundation hade jag nog skippat helt. Men det är så dags att komma på det nu.