Fredrica

Nu är det nära. Sitter här med ett sånt där härligt kittlande födelsedagspirr i magen. Ni vet ett sånt man hade när man var liten och det var dagen innan man skulle fylla år och man hade råkat se att det stod en sprillans ny cykel gömd i tvättstugan och väntade.
Precis så känns det. Fast bättre.

Jag trodde i ärlighets namn aldrig att den här dagen skulle komma. Men nu är det imorgon, bara några timmar kvar. Råkade se att min studentskylt låg i bilen förut, tyvärr med baksidan upp så jag kunde inte se hur den såg ut. Jag kan slå vad om att min mamma har valt något smickrande foto där jag som naken treåring sitter med benen brett isär och bygger sandslott på någon strand, säkert med chokladglass i hela ansiktet dessutom. Man har ju sett ganska många exempel genom åren som tydligt tyder på att studenterna själva inte har fått vara med och välja ut sina bilder...
Men det hör väl till antar jag. Och det bjuder jag så gärna på.

Imorgon är det mammas dag. Då skall hon egentligen inte göra något annat än ligga på soffan och äta punchpraliner och öppna roliga presenter samtidigt som hon sticker näsan i en blombukett med löjligt stora och blodröda rosor.

Men i år blir det inte riktigt så, för istället för att lata sig kommer min mamma att städa, förbereda mat och stressa runt på stan och göra tusentals ärenden inför min stundande student. Men senare på kvällen blir det middag med familjen och presenter som det förhoppningsvis står Guldfynd eller Hagabadet på. Och så skall hon ännu en gång få höra hur mycket vi älskar henne och att hon är den absolut bästa mamman i hela världen.
Tänk, vilken tur vi har egentligen, att just vi fick den bästa.

Kontrasternas tid är här. Efter en hel vår med tidsbrist och en fullklottrad kalender har jag idag helt plötsligt haft en helt tom lördag med massor av tid till att göra precis vad jag vill. Ingen att-göra-lista att gå efter, inga uppsatser att skriva, inga barn att passa och inget speciellt att grubbla över. Bara en solig dag full med möjligheter.

När man har saker man måste göra är det ofta väldigt lätt att komma på andra saker som man hellre skulle vilja göra. Men när man inte har några måsten alls och verkligen kan göra precis vad man vill blir man ofta helt mållös och vet inte riktigt vad man skall ta sig till. Så är det i alla fall för mig. Men det där löste sig tillslut.
Och nu har jag virkat ännu en liten gubbe att utöka min mjuka lilla familj med.

Svergie är ett bra land att bo i. Men varje gång det är 17:e maj blir jag alltid lika sugen på att flytta till Norge. Vilken fest, vilken stämning. Tänk att fira sitt land så storslaget som de gör där. Gå på gatorna och sjunga, äta tårta, vifta med flaggor och tuta glatt med bilar. Här i Sverige är det väl knappst någon som orkar lägga nationaldagen på minnet, och än mindre fira den. Själv hissar jag inte ens flaggan. Fast i ärlighetens namn beror det mest på att vi inte har någon flaggstång.

Men det är aldrig för sent att bryta en dålig vana. I år skall det serveras tårta hemma hos mig den 6:e juni. Och jag lovar att se till att i alla fall grannen hissar sin flaggstång. Nationalsången skall sjungas med ren och klar stämma och om jag lyckas få tag på någon folkdräkt skall jag stolt bära den hela dagen. Till middag blir det sill och nubbe och till kaffet skall vi titta på repriser av Björn Borgs fyra segermatcher i Wimbledon och känna oss riktigt stolta och svenska. Nu äntligen skall vi bli som norrmännen.
Länge leve vårt blågula land!

Flera har upplyst mig om att den senaste svensken som vann Eurovision Song Contest visst var Charlotte Perelli (då Nilsson) och inte Carola. Och detta hände också år 1999, alltså inte riktigt 15 år sedan men heller inte långt ifrån.
Hur som helst lyckades lilla Saade bättra på den blågula statistiken lite i lördags med sin storslagna tredjeplats och jag känner mig både stolt, glad och väldigt svensk. Tack!

Inför varje Eurovision Song Contest tänker jag alltid samma naiva tanke: nu jäklar tar vi hem det här! Nu äntligen visar vi var skåpet skall stå och sopar banan med vår framröstade superschagerhit en gång för alla. Östländerna slutar att kompisrösta på varanadra och bara smälter inför vår svenska charm. Återigen skall vi visa dem.
Länge leve den svenska musiken!

Men så blir det aldrig. Inte med Roger Pontare. Inte med Lena PH. Inte med The Ark. Inte med Charlotte Perelli. Inte med Malena Ernman. Och inte med Anna Bergendahl.
När vann vi sist egentligen? Var det med Carola? I så fall måste det ju varit minst 15 år sedan. Och vi försöker lika febrilt varje år med nya metoder för att kamma hem segern, men alltid med samma reslutat. Opera, disko, pop, ballad – inget verkar funka. Vi skickar till och med Martin Stenmarck som både är snygg och trevlig och som dessutom försöker fjäska till sig några extra poäng genom att sjunga om Las Vegas. Men inte ens det går hem.
Vad kräver restena av världen egentligen av oss? En söt 20-årig kille som krossar glas och sjunger om att han skall bli populär? Det lär vi få se.

Bockar av på min att-göra-lista och inser att det bara återstår två saker kvar innan studenten: ett kursprov i matte och en liten gruppredovisning om människans utveckling. Ojdå. Vart tog allt vägen? Tiden? Plugget? Proven? Inlämningarna? Stressen?
Så fantastiskt underbart men också så konstigt.

Vart skall jag göra av all denna nyvunna tid?

Med min kroppsliga termometer skulle jag tippa på att det var minst 17 grader i havet igår. Sommarvärme! Fördelen med att börja bada tidigt är att man hela tiden jämför temperaturen med hur den var innan påsk, och då klassas allt över 10 grader som varmt. Det gäller att veta hur man skall lura sig själv lite.

Att fylla 19 är väl knappast lika stort som det var att fylla 18. Då vaknade jag med levande ljus och rosenblad över hela golvet och fick skåla i champagne till frukosten. Sedan åkte jag iväg till skolan lite bubblig och fnittrig och kände mig som en kung hela dagen.

Idag har visserligen mamma och Hanna kommit och sjungit för mig på morgonen, men det fanns inte ett rosenblad så långt ögat nådde och jag fick nöja mig med grönt te till frukostmackan. Men det gick ganska bra det med.

Tiden går fort, kan man konstatera. Rätt som det är har man blivit 30 och sitter i sin villa med katt, hund, barn, man och pensionsförsäkring. Men inte mig emot.

Beställde en dammsugare idag när jag skulle fika och fick en frågande min tillbaka av konditori-killen. "En dammsugare, tack", upprepade jag lite högre och log vänligt. Men han fortsatte att se lika frågande ut och först försotd jag inte vad som var fel. Jag blev tvungen att peka på de små godingarna som låg där så fint bakom glaset och först då sken killen upp och utbrast: "jaha, en punchrulle menar du?"

Nej, jag menade en dammsugare. För det lärde min mamma mig att det hette när jag var liten och i alla år har jag beställt det och det har minsann gått hur bra som helst. Men när jag tänker efter så var det faktiskt väldigt längesen sist jag beställde dammsugare på café. Jag brukar mest köpa dem i flerpack på ICA och då behöver man inte säga någonting utan kan bara plocka ner dem själv i korgen. Så kanske heter det inte dammsugare längre. Kan det vara så att man har bytt namn på mina favoritbakverk, ungefär som sigenare nuförtiden heter romer? Eller är det kanske en klassfråga? Att man säger dammsugare på landet och punchrulle inne i stan. Jag vet inte. Men goda är dom i alla fall.

Ingen dammsugare, men god ändå!

Tänker lite på det där om att ärva en viss musiksmak. Det är ju så lätt att man börjar lyssna på den musik som ens föräldrar alltid har gjort. I alla fall har det varit så för mig. Jag hade nog aldrig lyssnat på Ulf Lundell och Pugh Rogerfeldt om inte min pappa så fort han fick chansen spelat dessa herrar på vinylskiva på hög volym under hela min uppväxt.
Det är för övrigt också just dessa små guldkorn som får folk i min egen ålder att skratta ganska rått där de själva sitter med sina iPods och lyssnar på Kent eller något annat som ligger lite mer i tiden. Men det var en parentes.

När man tänker i de här banorna och varifrån delar av ens musiksmak kommer kan jag bara inte låta bli att fundera lite över viilka artister jag så småningom kommer att föra vidare till mina barn. Lady GaGa? September? Bruno Mars? Veronica Maggio?
Jag vet faktiskt inte. Visst är de alla bra på sina sätt, men skall jag vara ärlig så är det nog ändå mer troligt att det är just Ulf Lundell och Pugh som även jag kommer att spela för mina efterlevande om sådär åtta år. Kanske för att de har varit med i mitt liv så pass länge att jag identifierar mig mer med dem än med dagens artister. Eller kanske för att det känns lite mer äkta med nägon som sjunger om öppna landskap istället för fenomenet att vara kåt på en mikrofon. Eller så beror det bara på något helt annat.

Jag är hur som helst glad över att min pappa ändå lyssnade på just Pugh och Lundell.
Jag menar, det kunde ju varit så mycket värre. De där monstrena i Kiss till exempel.
Hu! Vilken mardröm. Läskiga planscher på väggarna i tonårsrummet. Vitt smink. Svart hår. Öronbedövande musik. Säkert hade jag blivit gangster och kriminell också.
Vilken tur att det inte blev så. Tack, älskade pappa för ditt goda omdöme.