Fredrica

Var på biblioteket idag och lånade massor av söta barnböcker som inspiration till det lilla barnboks-projektet som jag håller på och pillar med. Så många fina böcker det finns för barn. Spöket laban. Max potta. Tummen. Gittan och vargarna. Och Bajsboken.

När jag läser för alla små barn som jag passar ibland är det ofta jag som är mer road av sagorna än vad de små är. I fredags när jag läste Tummens mamma slutar röka för lilla Harry, snart 2 år, tröttnade han redan efter halva boken och började leta efter fjärrkontollen till TV:n istället. Men jag ju var tvungen att läsa klart och se hur det gick för tummens lilla mamma. Och hon lyckades sluta röka tillslut – såklart.
Och så levde dom lyckliga i alla sina dagar.

Jag älskar barnböcker!

Helt otroligt! Tjuvarna i Kungsbacka verkar ha drabbats av dåligt samvete, för någon hade ställt tillbaka min stulna cykel. Det är väl sånt som bara inte händer?

Låset var borta och champagnekorken i cykelkorgen lika så, men det kan jag leva med. Istället hade sadeln fått sig ett grönt skydd med Kungsbacka-postens logga på. Där ser man. Härdanefter får cykeln stå inne i hallen på nätterna. Och kanske på dagarna med.

Nu skall jag fira med att kvälls-virka!

Det var sorg i Särö i fredags. Jag var med på en begravning för två av mina barnvaktsbarns morfar, och även om jag personligen inte kände honom alls var det så fruktansvärt sorgligt. Familj, släkt och vänner i svarta kostymer och klänningar satt i bänkarna och stirrade oseende rakt fram med tomma blickar. Mamman till barnen, alltså  morfaderns dotter grät sig igenom hela sermonin inklusive minglet i församlingshemmet efteråt. Såklart. Så självklart. Så fruktansvärt.

Men lilla H, snart 9 månader förstod ingenting utan var glad som en lärka hela tiden. Hon skrek av skratt när kyrkklockorna klingade så jag fick gå ut ur kyrkan med henne efter tio mintuer. Och lilla O, 2,5 år förstod inte heller så mycket mer än att morfar "var uppe i himlen", som föräldrarna tydligen förklarat det för honom. Men att "vara uppe i himlen" innebär det samma som att aldrig mer komma ner igen vet jag inte om han riktigt hade förstått. Jag försökte lite försiktigt ta snacket om döden med honom där och då men han hade lite svårt att fokusera eftersom vi stod mitt i en stor lekplark med klätterväggar och gungor och andra roliga saker som tog hans uppmärksamhet.

Men visst förstod han. Kanske inte exakt vad som hade hänt, men att något hade hänt och att det var något förfärligt sorgligt och hemskt. Och då tänker jag att livet är så skört och att inget är för evigt och att vad som helst kan hända. När som helst. Och att samma gamla goda morfar som ena dagen satt i soffan och tittade på Rapport helt plötsligt kanske inte sitter där nästa dag. Kvar sitter bara mormor, ensam och ledsen i ett alldeles för stort hus och då spelar inga nyheter eller väderleksrapporter i världen någon roll längre.

Som vanligt vet jag aldrig hur jag skall sluta, men kontentan är väl egentligen att döden ligger så mycket närmare än vad man tror och att man egentligen alltid borde avsluta varje telefonsamtal och pratstund till sina nära och kära med orden "du vet väl hur mycket jag älskar dig?"

För säkerhets skull.

Morfar och jag.

Jag håller på och fnular lite på en portfolio där jag kan låta alla små spöken och illustrationer bo ett tag.
Ett liten cybetspacehem helt enkelt. Det tar lite tid att samla ihop och scanna in allt.
Men jag tror det blir bra!

Jag fyndade en sådan himlans fin bok igår. Det är fotografen och serietecknaren Jan Stenmark som har cyklat runt i Stockholm och tagit foton med sin polaroidkamera och samlat alla bilder i en bok med konstig titel.

Snygg och lite rolig tycker jag. Och som alltid när jag väljer böcker så gick jag även den här gången efter devisen att det är utsidan som räknas. För det är det – det tycker både jag och min bokhylla.

Mitt rum är fullt av illustrationer. Överallt. Inramade i små och stora ramar som hängar på väggar eller står på hyllor och nattduksbord. Det blir kanske lite för plåttrigt ibland. Men de är ju så roliga att göra.

Lite skönt är det med höst ändå. För då kan man mysa i soffan på kvällen och rita lite om man tar tid.
Och det har man just nu.

Lin skrev:
Du, kanske en lite konstig fråga! Men du skulle inte kunna tänka dig att göra en liknande till mig? Självklart kan jag tänka mig att betala en slant för det.

Svar:
Hej, Lin! Vad glad jag blir att du verkar tycka om min tavla! Självklart kan jag göra en likande till dig.
Jag känner mig stolt och hedrad. Skicka ett mail till mig så ordnar vi detta!

Födelsedagstalva till lillasyster Hanna.

I alla hus som vi har bott i har vi alltid haft ett rum, ett garage, en vind eller ett förråd där vi helt hänsysnlöst har knölat in alla de prylar som vi inte längre behöver men inte heller vill slänga. Så har det alltid varit, både på Storgatan, på Strandrågsvägen, på Kvarnslättsvägen och på Lysholmsvägen.

I vårt förra hus, på Lysholmsvägen, hade vi ett ganska stort rum över som blev mitt och mammas kreativa rum. Där ställde vi in ett stort vitt skrivbord och tanken var at det skulle bli vår plats för att riktigt spåna loss och skriva jättebra böcker och vara allmänt kreativa och härliga.

Men så blev det inte riktigt. För ganska snart efter att vi flyttat in började det smyga sig in lite överblivna saker i vårt kreativa rum. En trasig stol. Några påsar med sommarkläder. Gamla leksaker. En kattbur. En ful vas som man fått av någon avlägsen släkting och som man därför inte kunde med att slänga. Det blev inte så mycket kreativitet i det där rummet och helt plötsligt hade det bytt namn till "skräprummet"

"Titta i skräprummet", sa vi alltid om man letade efter något. Men det orkade man förstås aldrig göra, för där fanns så mycket saker att man var tvungen att nästan skotta sig igenom all skit för att överhuvud taget komma in. Då var man hellre utan sina snygga höstboots eller sin livsviktiga ögonfransböjare.

Men alla barn som kom hem till oss tyckte att skräprummet var förfärligt kul att gå på upptäcksfärd i. Vår lilla 5-åriga granne brukade alltid ta sig en liten titt varje gång hon var över hos oss, och hittade hon något hon ville ha tog hon för givet att hon fick ta med sig det hem. Och det var ju egentligen det absolut mest logiska. I ett rum som heter "skräprummet" borde det ju bara finnas skräp och skräp är ju sånt som skall slängas för att ingen längre använder det. Och då är det ju jättebra att passa på att ta vara på det man vill ha, som en gammal lukttvål med glitter i eller en rosa dockvagn med tillhörande dockor. Jag älskar barn.

Men nu när vi bor i en trea på inte allt för många kvadrat har vi inte riktigt plats för något skräprum längre. Och det är lite synd. För det är faktiskt ganska praktiskt att ha ett rum där man kan ställa alla gamla saker som man inte vill ha just nu, men kanske om tio år eller så. Eller om man får en gammal ful vas av någon avlägsen släkting, då kan den få stå där inne 364 dagar om året och när släktingen kommer och hälsar på på något födelsedagskalas någon gång är det bara att ställa fram vas-eländet på vardagsrumsbordet och låtsas som att den alltid brukar stå där. Hel-praktiskt. Livet blir så mycket lättare med ett skräprum.


Lysholmen i Särö – nära till både hav och skräprum.

Det är så skönt att hösten är så fin i år. Hittils i alla fall. Antingen kan det regna och blåsa iskallt i oktober eller så kan det vara stålande solsken med klar och frisk luft – som i år.

När jag var ute och promenerade förut idag hade jag min iPod på shuffel-läge och preics när solen lös som starkast genom molnen spelades introt till YMCA upp i mina hörlurar och jag fick rysningar.
Lycko-rysningar. Studenten var nog den hittils bästa dagen i mitt 19-åriga liv och vår fina utspringslåt kommer alltid att ge mig gåshud av nostalgi och lycka.

Nästa gång man får uppleva samma övervälvande lyckokänsla blir väl förmodligen när man får barn eller gifter sig med sitt hjärtas prins. Eller när man får Nobelpriset i litteratur kanske eller något annat stort.
Men det dröjer nog ett tag med allt det där. Tills dess får jag hålla till godo med YMCA på repeat.

Det har börjat rycka och dra lite i min pluggnerv den senaste tiden. Jag känner mig ganska rejält understimulerad nu när jag inte längre  får ta tag i några tentor om kroppens organsystem eller grotta ner mig i Freuds alla utveckligsfaser. Det kanske svider lite i ögonen på dom som verkligen måste ägna varenda kväll åt att plugga inför diverse prov medan jag sitter här med alldeles för mycket fritid och längtar, men det är väl så det är antar jag. Man uppskattar inte saker och ting på riktigt förrän det har tagis ifrån en. Förmodligen dagens mest präktiga visdomstord men tyvärr är det nog ganska sant.

Så jag gick till biblioteket idag och tvångs-lånade en jättetjock bok om alternativ barnuppfostran samt en lite mindre tjockare bok om Anna Lindh och det nya Europa. Så nu klarar jag mig nog ett tag i alla fall.

Fyra dagars sammanhängande ledighet och jag har börjat varva ner och gå in i ett konstigt semesterlunk. Men ändå har jag haft tusen saker att bocka av varje dag så egentligen hänger det inte ihop.

Men det är skönt att inte stressa. Och det är skönt att vakna till sol och hinna med en lång promenad i krispigt höstväder innan dagen drar igång på riktigt. Idag blir det nog ett dopp. Fast i badkaret då.

Ledig – och all tid i världen att kurera mig, promenera, njuta och pyssla. Precis sånt som jag gillar.

Det finns en kvinna som heter Marie Eklund och som driver den lilla inredningsbutiken Inspirera i Särö. Där sitter hon hela dagarna och drejar krukor och glaserar små lerhjärtan och lyssnar på radio och dricker kaffe och bara njuter av att göra precis det som hon brinner för.

Och hela Särö koper hennes hantverk. Det finns nästan inte en familj som inte har ett litet hjärta som hon har gjort liggandes hemma någonstans. Jag skrev ett reportage om henne en gång i tvåan och då sa hon att hon inte tjänade några större summor på sin verksatmhet, och det är nog sant. En hantverksbutik i Särö räcker nog inte för att bli som Ingvar Kamprad. Men det är hennes grej och hon sitter där hon sitter för att hon vill och vet att hon mår bra av det. Sånt gillar jag!

Morfar fyllde 74 år igår! Grattis!