Fredrica

Äntligen här igen. Klarade max två dagar i stan även om det regnade. Men nu kopplar jag åter av på landet i min vita lilla stuga där fasaden är omklädd på två av väggarna och där mamma säger "det tar vi nästa år" om de två andra.

Men det gör inget, för nu är man på landet och på landet finns det tid för att skjuta upp allt till senare. Man kan ligga på en klippa i solen och lyssna på hela Sommar i P1 helt utan dåligt samvete samtidigt som man hånler åt sin att-göra-lista som ligger intill och fladdrar osäkert i vinden. Kanske blåser den bort. Kanske kommer en fiskmås och tar den. Kanske glömmer man den bara där. Men det gör inget, för man är ju på landet och här finns inga krav och måsten. Bara ro, tystnad, hav och massor med blåst som förstör alla frisyrer.

Barn är fantastiska. Och visst vill väl även jag ha en alldeles egen liten guldklimp en dag. Eller två. Eller tre. Eller fem. Men så är det ju det där med själva födandet. Jag har hört att ett njurstensanfall skall vara det närmsta man kan komma en förlossning i smärtväg, och eftersom jag hade oturen att få uppleva detta i måndags (njurstensanfall, inte förlossning) har jag blivit helt avskräckt från all smärta som kan likställas med den jag hade då. Det var fruktansvärt och i särklass det fysiskt mest smärtsamma jag upplevt hittills i mitt liv. Och jag fick inget litet skrikande underverk att hallå i när det var över och jag hade ingen äkta man att gråta glädjetårar tillsammans med över livets storheter efteråt. Nej, en stor dos morfin, några nålstick och sedan taxi hem på det. Men, jag slipper i alla fall att ligga i hårdträning för att få bort den slappa mamma-magen. Alltid något.

Men åter igen till allvaret. För vad är egentligen några timmars smärta jämfört med alla dessa år av glädje som ett barn ändå skänker. För visst är det så att när bebisen skriker och har kollik för fjortonde natten i rad, eller när tonårssonen blir haffad för harschinnehav på Plattan, då tänker väl alla goda mammor: "åh, vad det var värt den där smärtan ändå!"

Eller?

Jag får ibland kommentarer här med frågor om mig och mitt liv. Om vad jag jobbar med, om vad jag bor, hur jag bor och vad jag gör för övrigt. Jag är jättedålig på att svara på dessa kommentarer. Jag tänker att det här är en blogg där jag skriver lite tankar som jag har, och så finns det några som läser och ibland lämnar mormor Miriam en klok kommentar och sedan är det inte mer med det. För jag tror verkligen inte att folk är mer intresserade av mig och mitt liv utöver detta och jag får nästan storhetsvansinne av att bara skriva mitt eget namn. Så när någon vill veta lite mer eller vill se lite bilder på hur jag bor vet jag inte riktigt hur jag skall förhålla mig. Jag kommer aldrig bli någon Kissie eller vad hon nu heter. Och att skriva så öppet om sig själv och vad man gör på dagarna innebär ju i grund och botten att man tror att det finns folk som tycker det är intressant att läsa om det. Och jag tror verkligen inte att någon bryr sig om att jag åt en sexbitars sushi till lunch.

För att räkna upp allt som jag har gjort under dagen är inte svårt. Och att lägga upp bilder på min lägenhet med bildtexten "här är min lägenhet" är inte heller så svårt. Att skriva lite andra tankar är i och för sig inte heller det som att uppfinna hjulet direkt, med det kräver i alla fall lite mer av mig och det känns på något vis ändå bättre.

Men eftersom jag är så glad att det ändå finns folk dom läser det jag skriver och som dessutom gör sig mödan att lämna en kommentar så kommer här en ren faktabaserad summering av min livssutustion just nu, endast för dig, Emelie: Jag är 19 år, tog studenten i juni. Bor i en tvåa hyrd i andra hand på Eriksberg fram till slutet av augusti. Jobbar för närvarande som säljare av premiepensionsförvaltning (så hur har ni det egentligen med eran PPM-pension?) Gick samhäll/media på gymnasiet, och nej, jag jobbar tyvärr inte med något sånt just nu men det blir kanske något i den stilen i framtiden om jag nu lycaks ta mitt förnuft till fånga och tacka nej till Juristprogrammet på Handels.

Och nu blir det hemma hos- reportage!

Ps. Till middag åt jag kyckling! Ds.


'

Ibland önskar jag att jag vore lite mer mystisk. Inte delade med mig av mitt liv på Facebook. Inte skrev så mycket i någon publik blogg. Inte var så förutsägbar och inte var så käck och trevlig. Jag önskar att jag vore lite mer oberäknelig. Lite mer typen som inte sa så mycket och som hellre kastade långa mystiska blickar som sa mer än alla de ord som man annars bara slänger ur sig. Lite som Lisbeth Salander. Kanske skulle jag klä mig lite mer i svarta åtsittande kläder och ha någon lång svart lugg som gick ner lite för långt ner över ögonen så folk fick svårt att på riktigt möta min blick. Och ingen skulle någonsin veta vad jag egentligen tänkte och jag skulle inte ha några rutiner alls över huvud taget utan bara göra det som kändes rätt för stunden. Jag skulle dyka upp lite här och var och försvinna lika fort igen. Mmmm, vilken frihet med ett sådant mystiskt liv.

Men så kom jag på att jag faktiskt redan har haft lugg, precis en sådan som gick ner lite för långt över ögonen. Men det var inte alls mystiskt utan snarare jättejobbigt, för jag såg nästan ingenting och så fort det blåste ute åkte luggen åt alla håll och det såg inte riktigt klokt ut. Och mitt hår är alldeles för bångstyrigt för att klippas i luggfrisyr så för att luggen skulle hänga någorlunda rakt ner var jag tvungen att platta den med plattång och spreja hårt varje morgon. Inte det minsta mystiskt alls.

Och så kommer jag att tänka på en liten magnet som alltid hängde på kylskåpet hemma hos mormor och morfar på landet när jag var liten. Det var en såndär liten plastbricka med målade blommor och annat fint på, och så stod det tryckt med snirkliga bokstäver:
var dig själv, annars finns det ingen som du. Och alla vet ju att gamla människor har rysligt mycket med erfarenhet och kloka saker att säga, så det som står på deras gamla sjuttiotalskylskåp skall man alltid, alltid lyda. Så jag behåller min icke- lugg. Och jag fortsätter att prata och skriva med mer kvantitet än kvalitet. Det får bli så, för mormors skull. Och för morfars. Och för ozonskiktets.
För jösses, så mycket hårspray det gick åt med den där luggen.

Min pappa har lärt mig många bra saker. Som att cykla till exempel. Och spela golf, äta havegrynsgröt, räkna med procent och heja på IFK. Fast det sista lyckades han nog i ärlighetens namn aldrig riktigt med.

Men det allra viktigaste som pappa här lärt mig är nog ändå att man alltid skall lyssna till sin inre röst. Den där lilla rösten, ni vet, den som alla nog har och den som ofta säger något annat än det som känns mest självklart. Den skall man alltid lyssna på, säger pappa.

Men idag när jag var i Särö och badade blev det fel. Just som jag kommit upp ur vattnet och stod på bryggan insvept i min handduk och kände solen bränna sådär härligt i ansiktet hörde jag min inre röst säga till mig att jag skulle stanna där. I Särö. I solen. Vid havet.
I vinden. Bland saltet och klipporna och träden och gräset och skrattet och det verkliga livet. Och rösten var en såndär myndig och kraftfull sådan, med magstöd, typ som Jan Malmsjö när han ringer in det nya året på Skansen varje nyår. Och rösten sa – nej, den fullkomligt skrek åt mig – att jag skulle ringa chefen direkt och säga upp mig med omedelbar verkan, köpa tillbaka huset som jag precis flyttat ut ur och aldrig, aldrig mer åka härifrån igen. Precis så sa den.

Men ändå sitter jag är i stan igen. I en liten lägenhet utan balkong och med kaldendern i högsta hugg, redo för ännu en arbetsvecka. Pappa, snälla hjälp mig, jag verkar ha glömt bort hur man gör. Min hörsel har blivit så dålig på sistone eller så är det Jan Malmsjö som har tappat sin mikrofon. Du måste lära mig igen precis som du gjorde när jag var liten och du måste hålla koll på mig så att jag inte fuskar eller glömmer av. Det är allvar nu, pappa, och det är brottom för det var någon som sa att man inte kunde lära en gammal hund sitta och jag fyller snart 20 och då kanske det redan är för sent. Så visa mig hur man gör igen, lilla pappa. Eller ge mig en hörapparat eller Jan Malmsjö en ny mikrofon med extra förstärkare. För det känns som att det här är viktigt nu och mina lungor måste fantiskt få andas frisk havsluft lite oftare för annars torkar de kanske ut. Och det vill du väl inte, pappa?


Eriksberg. Fint – men inte som Särö.

Jag vet inte vad som är grejen med tjejer och svettiga fotollskillar. Jag vet inte om det kommer från att jag har sett på lite för många high school-filmer i mina tonår, men det känns som att det finns någon oskriven regel om att tjejer gärna skall känna någon form av dragning till killar med lagtröjor och bollsinne. Själv har jag aldrig riktigt förstått det där.

På väg hem från jobbet idag tvingades jag (tyvärr) dela buss med ett helt gäng tyska fotbollskillar som alla luktade svett och öl, kliade sig ogenerat i skrevet och diskuterade sakernas tillständ med ett minst sagt grovt vokabulär. Tyvärr förstår jag tyska ganska bra. Och tyvärr förstod jag även alla de svordomar och könsord som killarna slängde sig med. Och jag måste ändå säga att jag faktiskt verkligen försökte inse det sexiga och attraherande i den här buss-situationen, men där jag stod inklämd bland matchtröjor och sportbagar och försökte göra mitt bästa för att inte andras genom näsan kunde jag bara lite krasst konstratera att det absolut sista jag ville var att gå loss och hångla upp någon av de djuriska fotbollshunkarna. Tyvärr, jag är ledsen.

Så jag kommer nog aldrig bli någon suktande cheerleader. Och jag kommer nog heller aldrig bli någon Fru Beckham som följer sin fotbollsmake hack i häl, alltid beredd med en nystruken lagtröja i handväskan. (Fast det har hon nog i ärlighetens namn inte.) Men jag tror ni hänger med på vad jag menar. Visst är det trevligt om min framtida man har en muskel eller två, men sådana kan man ju faktiskt skaffa sig på gym nu förtiden och då slipper man dessutom hela grejen med smuts, gräsfläckar och uttryck som "domar-jävel". Snarare kommer jag kanske att bli en Fru Reinfeldt eller något annat lite mer städat. Fråscht, rent och helt utan rädlsa för huliganer. För hjärna är ganska sexigt det med faktiskt. Och hjärnan är dessutom också en muskel.
Helt klart attraktivare än både biceps, triceps och främre lårmuskeln.