Fredrica

Jag har kommit på mig själv med att nästan försöka bada ikapp nu den här tiden fram tills vi flyttar. Ett kvällsdopp om dagen är för lite – kanske borde man börja med ett uppfriskand morgondopp också? Sådär vid 6 på morgonen när nattfrosten nästan ligger kvar i gräset. Nja, kanske inte.

Men när vi har flyttat och den närmsta vattensamligen endast kommer att vara en klorstinkande simhall inbillar jag mig på allvar att något hemskt kommer att hända med mig. Bara tanken får mig att känna mig uttorkad. Jag kanske till och med brabbas av någon allvarlig brist på något mycket viktigt ämne.

Låt se nu, vad är det i saltvatten egentligen? Jo, just det: salt och vatten. När jag tänker efter borde det väl inte vara svårare än att jag får tänka på att dricka lite extra mycket och kanske strö ytterligare en nypa salt över middagen. Men hur mycket jag än halsar ur saltkaret så går det inte att komma ifrån att det inte riktigt är samma sak som ett härligt, iskallt, otroligt, fantastiskt, uppfriskande, välgörande, uppiggande och helt fullkomligt underbart dopp i havet...

Jag hade alltid så svårt att förstå hur mina föräldrar kunde bli så glada för alla teckningar och små skeva lerfigurer som jag gav dem när jag var liten.
Men nu förstår jag. För när en utav världens alla goa treåringar kom med den här vackra skapelsen till mig häromdagen smälte jag direkt och fick nästan något som liknande tårar i ögonen. Så fint. Självkalrt skall detta konstverk ramas in i guldram och hängas upp på en hedersplats i mitt rum.

Nu är huset återställt igen efter dagens besök av de två små I:na. Alla dockor och Barbies har återigen fått flytta in i tvättstugan och där lär de väl få ligga tills nästa gång tjejerna kommer. På tal om dockor så gjorde jag faktiskt ett litet experiment idag. Listig som jag är lät jag bli att plocka fram kartongerna med dock-sakerna i morse och ställde istället fram en back med Lego lite diskret i vardagsrummet. Nu jäklar skulle här lekas könsneutrala lekar.

Men det blev inte alls bra. Direkt när tjejerna kom sprang de förväntansfullt runt i huset och frågade i munnen på varandra efter de små dockorna. "Jo, förstår ni, dockorna sover idag. Men vilken tur att vi har andra roliga leksaker!" sa jag lite käckt och pekade bort mot de färgglada Lego-klossarna. Men då såg jag att något liksom dog i tjejernas små förväntansfulla ögon, och sekunden senare surade lilla I nr 1 ur totalt samtidigt som lilla I nr 2 började gallskrika. Och där stod jag och kände mig som en riktig ond och elak barnflicka med avsaknad av all typ av förståelse för lek och roligheter. Så jag gav upp och gick och hämtade dockorna i tvättstugan och vips, så blev allt bra igen. Tjejerna lekte som vanligt och hade kul hela dagen och alla var glada och levde lyckliga i alla sina dagar.
Och snipp, snapp, snut så var denna könsneutrala saga slut.

Jag har verkligeh lyckats gå in i ett farligt lugnt sommarlunk. Är uppe för sent, sover ut för länge, glömmer viktiga saker som jag borde göra och är över lag lite för avslappnad. Fick syn på min mattebok på skrivbordet i morse och undrade nästan varför den låg där. Jo, kanske för att det är kursprov på just den boken om sådär tre veckor. Just det ja, så var det.

Att tiden är ur led och att det verkar ha blivit sommar två månader för tidigt finns det verkligen nästan bara fördelar med. Men en liten nackdel är just att det kommer kännas helt fel och konsigt att stänga in sig i skolan på tisdag och veta att man lika gärna hade kunnat sitta ute i bikini och sola. Den omställningen kan bli svår att ta sig igenom.
Dessutom är det något väldigt konstigt med just Aranäs, för vilken årstid det än är så är det alltid väldigt kallt inne i skolan. På våren och hösten är detta ett stort problem eftersom det gör att man inte alls vet hur man skall klä sig. Tar man shorts får man vara beredd på att med gåshud sitta och huttra sig igenom hela skoldagen, och tar man jeans får man istället stå ut med värmeslag när man skall ta sig hem på eftermiddagen.

Man kanske borde börja med någon form av Fantomen-i-telefonkiosk-metod härdanefter. Ha med ombyte och byta om lite käckt i början och slutet av skoldagen.
Eller bara hålla ut. Det är ju faktiskt inte så lång tid kvar på Aranäs för min del.

Ibland blir man lite förvånad över vilka vändningar ens känslor faktiskt kan ta. Jag har väl knappast bedyrat min kärlek till vår lilla Stella men nu när hon varit med mamma och Hanna på vår sommarö sedan i torsdags måste jag faktiskt erkänna att jag har börjat sakna henne lite. Idag när jag åkte ut över dagen för att äta påsklunch bad jag till och med Hanna om att få ta med Stella hem. Men det fick jag givetvis inte.

Det finns knappast något som är mindre kreativt än att slänga in ett klyshéartat gammal ordspråk, men jag måste bara säga att den där klassikern om att man inte saknar kon förrän båset är tomt nog faktiskt stämmer.

Stella skäller halsen av sig från nedervåningen men det gör nästan inget för här i mitt rum står fönstret öppet och utanför sjunger fåglarna högre än någonsin.
Någon gång i livet skall jag lära mig vilken fågel som hör till vilket läte, men det får bli en annan gång. Jag kan i alla fall skilja på trut och mås utan problem och det är det minsann inte alla som kan.

Sitter nere vid Lysholmen med datorn i knät och tittar ut över ett spegelblankt hav som skiftar i blått och rosa. Det är så vackert att jag nästan blir tårödg. Hade jag haft kameran med mig hade jag tagit hela minneskortet fullt av foton men nu får jag nöja mig med att spara allt som minnesbilder i huvudet. Det går ganska bra det med.


Studentinbjudningarna!

Jag vet inte vad som hände idag men helt plötsligt satt jag ute på altanen iklädd endast bikini som om det vore het juli och inte alls opålitlig april. Helt underbart.
Och dagens kvällsdopp var det bästa på länge.

Sitter här och tänker på att mitt kanske allra sista riktiga påsklov börjar i morgon. Känns nästan lite högtidligt. Man borde ju egentligen göra någit lite speciellt för att fira detta men ärligt talat vet jag inte om jag hinner med det. Jag kommer ha fullt upp med att bocka av på min långa att-göra-lista som bland annat innehåller punkten "lär dig alla regler i alla sporter som finns till det jättestora idrottsprovet." För ja, så ligger det till.

Jag ser verkligen en mening i nästan allt vi lär oss i skolan men fastän jag riktigt anstränger mig så har jag faktiskt lite svårt att se hur stor användning jag kommer att ha i framtiden av att kunna saker som betydelsen av alla linjer på handbollsplanen samt att man tydligen inte får ha vita racketar när man tälvar i bordtennis. Bland annat.
Men vem vet, djupt där inne i mig finns kanske en liten dröm om att bli något sportigt en dag. Varför inte gympalärare? Allt kan ju faktiskt hända.

Eller nej, inte riktigt allt.

Äntligen är ordningen i huset återställd igen efter dagens barninvasion. Varenda liten Barbie-sko är bortstädad och jag har lyckats dammsuga upp det mesta av strösslet i min säng. Hur det hamnade där har jag ingen aning om. Barn är kreativa!

När jag stod och plockade ner alla små dockor med svallande änglahår i sina lådor slog det mig dock att det alltid är just Barbie och hennes vänner som åker fram när de två I:na är här. Till skillnad från när lilla O kommer, då det bara är Lego som gäller. Och det är inte deras fel, utan mitt. Jag som gärna vill tro att jag är så könsneutral och bra ställer alltid fram dockor och hårband när tjejerna skall komma och byggklossar när jag väntar lilla O. Det bara blir så.

Men faktum är att jag tror att båda parter uppskattar sina nuvarande leksaker mer än om de hade fått byta. För lilla O älskar att riva tornen så att klossarna sprutar iväg över hela golvet, och tjejerna sitter och pysslar och donar med de små dockorna och tycker att de är så fina och söta och vackra. De leker så olika. Men en parentes är att ingen av tjejerna gillar Ken, Barbie-killen. När jag frågade lilla I nr 1 om hon inte skulle leka med honom också så skakade hon bara på huvudet och när jag höll fram honom mot lilla i nr 2 började hon storgråta. Varför gillar ingen honom? Han som är så stilig och fin.
Och han har ju till och med en liten frack och allt.

Alltid skönt att vet att det finns något att grubbla på om jag inte skulle kunna sova ikväll.

Den 15:e april har så länge jag kan minnas alltid varit en totalt opålitig dag när det gäller vädret. Vissa år har det spöregnat, andra år har det varit snöstorm och ibland har man kunnat sitta ute i solen i bara t-shirt. Något som har varit samma varje år är dock att min kära mormor fyller år, och det gör hon även idag.

74 år. Jag fattar ingenting. För mig har mormor varit 60 de senaste femton åren och även om ett flertal födelsedagar har passerat har jag inte märkt att varken hon eller morfar har åldrats överhuvudtaget. Kanske är det för att de är så friska, så pigga, så levnadsglada och så klara att deras höga ålder faktiskt inte märks om man inte tittar på personnumret.
Och det gör man ju sällan.

Tusen röda grattis-rosor till dig, mormor på födelsedagen!
Jag vet ingen mer ungdomligare 74-åring än du.

De senaste kvällarna har jag unnat mig själv att inte läsa något skolrelaterat innan jag skall gå och lägga mig och har därför haft tid att sätta tänderna i den här lilla goda saken: Vägen till din första miljon. Jo, tack. Jag dyker ner i ekonomins värld och antecknar diverse handfasta tips för glatta livet. På att-göra-listan står hittills att öppna en aktiedepå samt byta bank till den som har marknadens högsta möjliga inlåningsränta.
Och beställa en prenumeration på Dagens Industri.

Letade igenom några gamla lådor i förrådet och hittade en barnbok som jag gjorde för några år sedan. Iska - i en liten människas kropp heter den och handlar om hur barn på olika sätt hanterar sin ilska. Den belv inte riktigt klar och dum som jag var såg jag inte till att ha filerna sparade någonstans om jag skulle vilja fortsätta på den. De ligger väl någonstans i min uråldrigt gamla dator som i sin tur försvunnit iväg någonstans i samband med lite olika flyttar hit och dit. Lite typsikt, för jag minns hur låg tid det tog att rita alla gubbarna endast med hjälp av ritverktyg i datorn...

Efter något som kändes som flera timmars långt köande blev den äntligen min
– nu är det nära!

'

Idag kunde äntligen hämta ut min kamera som har varit på lagning så länge att jag nästan glömt av att jag faktiskt hade en kamera. Men nu är den tillbaka – tredje gången gillt. Personalen på Siba börjar nästan känna igen mig nu, vilket inte känns sådär jättepositivt. Och den här gången blev det så dyrt att det nästan tog emot rent fysiskt att sätta in kortet och se hur 4 700 kr bara susade iväg rakt ner i Fabian Bengtssons tjocka plånbok.
Men sånt är väl livet antar jag.

Nu är den hur som helst hemma igen och det är jag själaglad för. Nu skall jag bara köpa ett skottsäkert kassaskåp som jag kan låsa in den i, samt en jättestor vadderad väska som jag kan ha om jag över huvud taget mot förmodan skulle våga mig på att använda kameran igen.

Jag tänker att vi människor är ganska avancerade varelser ändå. Vår hjärna är ju ändå rätt unikt utformad och vi klarar ju av att utföra ganska många komplicerade saker tack vare den. Men trots det kan de mest triviala saker ibland kräva stor eftertanke.

Som idag till exempel, när jag gick till bussen med en banan i ena handen och min iPod i den andra. Inget konstigt alls egentligen. Men när bananen var uppäten och jag skulle slänga iväg skalet fick jag nästan säga högt för mig själv: "skal - slänga, iPod - ha kvar". Och vad gjorde jag? Slängde iväg min iPod tre meter ner i ett dike.
Ibland är det bara något som inte riktigt funkar som det skall där uppe i hjärnan.

Helt spontant tog jag årets första dopp i havet igår. Äntligen. Jag vet att många tycker att det låter helt galet men kvällen var så fin och vattnet var så blankt och solen riktigt brände i ansiktet och jag hade ju ändå morgonrocken med mig så det fanns helt enkelt inga ursäkter.

Om det var kallt? Jodå, det var ju inte så att man tog sig en simtur direkt. En liten farbror som satt och fiskade på bryggan sa att det var nollgradigt men jag tvivlar på att det stämde. Så kallt var det faktiskt inte. Jag hoppade ju till och med i två gånger. Men badstegen var tyvärr inte ilagd än så när jag skulle upp fick jag liksom häva mig upp längs med plankorna på bryggan – men det var det värt. Känslan efteråt var obeskrivlig. Det är märkligt egentlgien hur mycket ny energi man faktiskt kan få av ett två sekunder långt dopp. Och ikväll skall jag i igen, definitivt.

Har hittat en hel kartong full med gamla dagböcker från tonårstiden som jag håller på att plöja igenom. Ganska roligt att få en liten tillbakablick på hur man tänkte som 12-åring. Ganska mycket olycklig kärlek – och lite lycklig. Mycket naivitet – men också mycket drivkraft och stark vilja. Förutom att jag hade en handstil som en kratta så förvånandes jag över hur mycket jag skrev, och hur ofta. Flera sidor varje dag. Hur hann jag med det? Men det var väl lite som den tidens sätt att blogga antar jag. Fast just det hinner jag ju knappt med nu.