Fredrica

Gud, så skönt med helg. Jag känner mig verkligen helt slut hjärnan idag. Och det är inte på grund av renässansen, inte på grund av komplicerad CSS-kodning, inte på grund av derivatans definition och inte heller på grund av perceptionsmodellen. Jag är helt fullkomligt totalt jättematt i hela huvudet på grund av den otroligt kompliderade logik-genomgång som vi hade på filosofin idag. Jag behöver antagligen över upp mitt logiska tänkande en aning för något så ologiskt som det vår yllekofta-lärare (men idag hade han faktiskt kavaj) gick igenom har jag nog aldrig varit med om tidigare. Där ligger till och med de riktigt stora livsfrågorna i lä. När man tänker logik tänker i alla fall jag att det som är logiskt helt enkelt är så självklart och uppenbart att man inte skall behöva fundera så mycket på det över huvudtaget. Det är ju logiskt. Men antingen så är mitt logiska tänkande rent utsagt uselt eller så ringer min lärare snart och säger att dagens genomgång bara var ett litet roligt skämt som vi kan bortse från. Men den enda som har ringt hittills är min tandläkare som bara ville meddela att jag missade min tid idag och att hon skickar en faktura på 130 kronor för utebliviet besök de kommande dagarna.

Jag måste börja öva upp mitt logiska tänkande. Men hur gör man egentligen? Studerar en massa konstiga figurer och försöker se samband och likheter, som i ett såntdär IQ-test? Eller löser man kanske soduku? Eller korsord? Tittar på På Spåret? Eller är konsten att tänka logiskt helt enkelt något man föds med? Och vad händer i så fall med oss som tydligen aldrig tilldelades denna gåva?

Jag löser i alla fall för det mesta ett sudoku om dagen.

Det är så kallt. Inte bara utomhus utan också inomhus. Framför allt inomhus faktiskt. Den temperaturskillnad som man upplever när man kommer utifrån och kliver in genom vår ytterdörr är så hårfin att man knappt märker någon skillnad. Vi behvöver knappt ställa in smöret efter oss på morgonen längre eftersom temperaturen i köket ändå inte är mycket högre än i kylskåpet. Det i sig är dock ganska praktiskt. Lika praktiskt är det dessvärre inte att tvingas gå runt i ytterkläder inomhus och bara kunna vistas uppe på sitt rum som man lätt desperat värmt upp med hjälp av åtskilliga levande ljus. Jag funderar nästan på att börja föna håret i någon avancerad frisyr bara för att få chans att avnjuta lite värme, i alla fall för en stund. Det är nästan så att vi skulle kunna sätta upp en skylt utanför vårt hus med texten "välkommen till ishotellet à la Särö", och så skulle folk kunna få betala en slant för att komma in och frysa lite grann. Det kanske skulle bli succé.

Men på måndag kommer dom  äntligen och lagar den trasiga värmepannan och jag kan nästan lova att jag skall kyssa fötterna på den reparatör-kille som fått till uppdrag att rädda tre tjejer från att frysa ihjäl i sitt eget hem. Han kommer garanterat att ha en stående inbjudan hos oss för all framtid om han lyckas.

Frysbox i gigantiskt format.

... men jag skulle göra nästan vad som helst för en ljum sommarkväll just nu.

Ni vet hur det är; man ligger där i sängen i mörkret och lyssnar till sina egna andetag. Allt är tyst. Kanske kör en bil förbi utanför eller så skäller en hund någonstans på avstånd, men annars inte ett ljud. Och täcket är så varmt och kudden är så mjuk men likförbannat kan man bara inte sova. Då skriver jag texter. I huvudet. Jättebra texter, och jättelånga. Mina formuleringar är så knivskarpa och jag är så rolig att jag nästan inte kan låta bli att skratta åt min egen fyndighet. Varje ord känns så rätt och jag får fram precis exakt det jag vill säga. Allt är jättetydligt, alla förstår. Ändå finns det en supersmart dold poäng inbakad som man fattar först på slutet.

Men sedan somnar jag så småningom, och när jag vaknar nästa morgon minns jag inte ett ord av vad jag så snitisigt formulerade i huvudet kvällen innan. Det är så typiskt. Ibland har jag tänkt att jag kanske borde gå upp och sätta mig vid datorn och riktigt skriva av mig istället, men då kommer jag ju verkligen inte att somna. Istället kommer jag bli en vandrande zombie med värsta klassens sömnbrist men som har drivor med utomordentligt bra texter hemma i byrålådan som bara ligger där till ingen nytta. Och det är väl nu man får välja vad man tycker är viktigt i livet; en god sömn eller en massa nedskrivna ord? Journalishögskolans rektor hade nog svimmat av förfäran om han fått veta vad jag skulle välja.

Varje dag kommer jag på i genomsnitt tio nya saker på som jag vill göra efter studenten. Igår fick jag den här broschyren på posten och min första tanke var förstås: klart att jag skall plugga språk utomlands! Tänk att förbättra min franska till nästintill flytande eller lägga till en skön brittisk accent till skolengelskan.
Vilken möjlighet – vilket äventyr – vilken gåva – vad kul!

Men så slår det mig att det nästan knappt finns tid till allt jag vill göra. Med den här öppna inställningen kommer jag bergis vara 30 innan jag börjar plugga på riktigt och 40 innan jag gjort karriär och skaffat mig ett stadigt jobb. Kanske tidigast vid 45 kommer jag ha tid att stadga mig och bilda familj men då är jag troligvis för gammal för att skffa barn på naturlig väg så blir det väl adoption som gäller. Och sådant brukar ju vara väldigt omständigt och ta jättelång tid så innan jag har fått mitt lilla barn kommer jag väl ha hunnit bli strax över 50. Och då kommer jag att bli en såndär omodern och gammal mamma vars tid likom redan är förbi och sedan kommer jag förmodligen hinna dö lagom tills det är dags för min lilla älskling att ta studenten. Så snälla, skicka inte mer sånhär reklam till mig!

Vi hade vår allra första lektion i Filosofi A idag och låt mig säga att den var precis så filosofisk och flummig som jag hade förväntat mig. Absolut inget illa med det, jag tycker sådant är jättespännande, men det är bara inte varje dag man får sitta i skolan och diskutera livets mening. Eller från och med nu är det i och för sig det. Nästan. I alla fall varje torsdag och fredag.

Vår filosofilärare var precis så som man tänker att ett filosofilärare skall vara. Som en liten tomte, ganska gammal och med en jättstor stickad tröja. En liten farbror (fast ganska lång) som gillar att sitta hemma på sin kammare och fundera över sakernas tillstånd. Det är sällan man träffar sådana människor nu för tiden, vilket i och för sig är lite synd.

Öppningen av lektionen var i alla fall klockren. I samma sekund som Herr Filosofi helt ljudlöst steg in i lektionssalen tystnade hela vår klass helt självmänt och ägnade honom full uppmärksamhet. Jag vet inte om han förstod vilket under det var. Jag har bara varit med om samma sak en gång tidigare, i nian, och då tystnade eleverna för att läraren som kom in var så snygg. Det tyckte i alla fall jag. Men den här lilla tomte-mannen måste ha varit närmare 60 så låt säga att han nog hade andra typer av egenskaper som lockade. Till exempel att han var så lugn. Och rolig. Och lät små frågor växa och få stort utrymme. Anteckningarna som jag förde i mitt block har sällan varit så osammanhängande och förvirrande, men är det filosofi vi talar om så antar jag att det är okej.
Jag tänker i alla fall njuta maximalt av varje liten minut som vi har schemalagd med filosofins fader den här våren. Jag kommer att dyka så djupt ner i mitt undermedvetna som det bara går och jag kommer att analysera vart enda litet fenomen tills jag blir helt matt och inte längre har en aning om vem jag är. Men det kommer bli toppen, verkligen.

Ett jobb som jag verkligen skulle ha svårt att tänka mig själv ha är badvakt. Och då menar jag inte badvakt på någon glassig strand en het sommardag – det hade man nog kunna stå ut med – utan badvakt inomhus, i en simhall. Tänk att sitta på en stol, timma ut och timma in, spana ut över basängerna, kolla på klockan och på sin höjd vissla åt någon unge som gör kanonkulan så att det skvätter på tanterna som simmar i motionssimmet. Så lite action och så otroligt segdraget och händelselöst. Jag tror att jag skulle bli så matt av ren rastlöshet att jag förmodligen skulle känns nmig tvungen att sätta igång brandlarmet eller tappa en glass i barnpoolen med flit bara för att få något att att göra. Att sanera en bassäng från mjukglass, blött kex och färggrannt strössel lär ju ta ett tag menar jag.

Men vad vet jag, det kanske är ett roligt jobb trot allt. Och man får ju bada när man vill, eller i alla fall när man skall livrädda någon som håller på att drunkna. Likt Bay Watch-Pamela skulle jag springa som i slow motion längs med bassängkanten och med ett svandyk kasta mig i vattnet och rädda den lille stackarn som just håller på att sjunka till botten. Sedan skulle hela simhallen applådera och som belöning skulle jag få gå och bada ångbastu resten av dagen. Betalt. På arbetstid. Kanske vore det inte så dumt ändå?

Tredje dagen med nya schemat och jag är redan trött. Och så har jag jätteont i nacken också, men det beror väl knappast på schemat. Försöker massera mig själv med ena handen men får bara kramp i armen istället.
Men jag skall verkligen inte klaga. I morse när jag gick till bussen hörde jag faktiskt fågelkvitter trots att klockan inte ens var åtta, och hittils den här veckan har jag inte behövt använda min mössa en enda gång. Hur kommer detta sig? Jo – det är vår i luften! Jag känner det. Vintern må ha varit hård men nu är det snabba ryck som gäller; bort med snö och kyla och in med sol, värme och vita tygskor. Underbart!

Jag är verkligen inget tekniskt snille med full koll på alla nya prylar och funktioner, men lite måste jag ändå säga att jag hänger med. Jag surfar ju till exmepel med min lilla MacBook, överför filer via Bluetooth, spelar musik ur ett trådlöst högtalarsystem och synkroniserar min kalender med min iPod. Allt detta helt utan att ifrågasätta hur det egentligen går till.

Men idag måste jag faktiskt erkänna att jag blev en aning överrumplad av teknikens makalösa förmågor. Jag stod på bussen och skulle köpa en enkel bussbiljett till Kungsbacka. Jag betalade med mitt Visa-kort sådär som man gör men busschauffören råkade göra köpet två gånger så att det drogs två biljetter från mitt konto istället för en.
"Då makulerar jag det senaste köpet" säger han lite käckt och trycker hit och dit på några knappar medan jag står kvar och väntar på att något mer skall hända.
"Tack, då var det klart då" fortsätter han och nickar mot mig samtidigt som han svägner ut med bussen på vägen. Jag står fortfarande kvar som ett fån och fattar absolut ingenting. Var det allt? Har mina pengar för den andra, felaktiga biljetten nu helt plötlsigt flugit tillbaka in på mott konto, bara sådär?
"Skall jag inte dra kortet igen?" envisas jag men busskillen bara skakar på huvudet och förklara att jag kan gå och sätta mig nu. Lilla gumman. (Det sista sa han i och för sig mer med sin blick, men en blick säger mer än tusen ord, eller hur är det nu man brukar säga?)

Det är i alla fall såntdär som jag bara inte riktigt kan förstå. Hade det gått någon form av sladd från mitt kort till den lilla kortläsaren hade jag kanske kunnat acceptera att pengarna på något mystiskt sätt skulle överföras tillbaka in på kontot den vägen – genom sladden liksom. Men nu – hur går det egentligen till? Är det så att 21 kronor helt plötsligt bara flyger ut i luften och fångas in av mitt kort så att pengarna bara landar på kontot igen utan att någon rikrigt ser var som händer? Eller? Jag tror fortfarande inte på att allt har gått helt rätt till här och jag skall gensat dubbelkolla med min internetbank så fort jag kommer hem. Sedan skall jag ringa Västtrafik och chockera dem genom att klaga på något helt annat än försenade bussar och inställda tåg.

Såhär försökte jag föreställa mig att himlen skulle se ut idag innan jag gick och la mig igår. Det funkade inte jättebra men är man lite närsynt skulle man nästan, nästan, nästan kunna missta de enorma snödrivorna ute för fluffiga moln. Båda är ju faktiskt vatten, bara i lite olika former.

Nu har jag taigt ner den allra sista julstjärnan trots vilda protester från Hanna. Hon kom hem och satte sig tjurigt i soffan och skrek: "den är ju så mysig!" och visst, det är den - vid jul. Men nu är det faktiskt januari och för mig är julen nästan över så fort julmaten är avdukad och tomten försvunnit ut genom dörren igen.

För mig finns det heller inga mellanting mellan årstiderna, så tiden efter nyår och fram till maj räknar jag som vår. Då blir det ljusare, då smälter snön, då kommer värmen och då blir allt lättare. Jag har till och med redan hunnit göra en spellista i min iPod med svenska sommarklassiker och den lyssnade jag på när jag satt på bussen i morse, trots att snön nästintill yrde utanför. Nästintill. Den var i alla fall långt ifrån bortsmält. För faktum är att det tyvärr sällan blir som jag har tänkt mig. Årstiderna anpassar sig helt enkelt inte  till hur jag vill ha dem så fastän jag tycker att det är vår redan i januari envisas snön och kylan med att stanna kvar ända till slutet av mars. Och då är mars ändå en vårmånad, även i den riktiga kalendern. Men det kanske är dags att ändra på det så man slipper gå runt med en massa falska förhoppningar och frysa i sin tunna jacka som man redan bytt ut mot den varma i dun, trots att det faktiskt inte alls blivit det minsta varmare. Men man får inte deppa ihop för det. Snart blommar krokusarna och så länge lyssnar jag på Evert Taube och drömmer mig bort till ljumma vindar och en het sol.

Skrattar, gråter, läser och förundras om vartannat. Håller på och pjöjer igenom alla Martina Haags härliga bocker för säkert tredje gången och kan bara inte låta bli att tycka att hon är fantastisk. Hon är säkert en sådan som får Jan Guillou och gänget att tycka att litteraturen är påväg åt fanders, för att slänga mig med ett gammal uttryck, men är det nu så att en fin- och fulkultur verkligen existerar så är i alla fall Martina Haag finast bland de fula med sina bråkiga barn och jättestora hundar. Men allt hon skriver om kan väl ändå inte vara helt taget ur verkligheten? Det kan väl på allvar till exempel inte vara så att hon tio minuer innan hon skall iväg på en jättelyxig fest bestämmer sig för att hemma-vaxa benen lite snabbt och att vaxet liksom fastar på huden samtidigt som familjens katt just råkar gå förbi och stryka sig mot henne så att hon tvingas åka iväg till den jättelyxiga festen med benen täckta av svarta katthår? Sådan otur har väl ingen? Eller så är det kanske bara jag som har haft tur. Eller aldrig provat vaxa benen hemma snarare.

Det är så halt ute att jag nästan funderar på att köpa sånadär broddar att sätta fast på skorna. Har sett flera gamla människor som har det och trots att det faktiskt ser lite roligt ut så är det nog ganska praktiskt. Och nödvändigt, om man inte vill inleda 2011 på kryckor.

Det finns ju bilbälten på i princip alla bussar nu förtiden. Men i ärlighetens namn, är det över huvud taget någon som använder sig av dem? Jag har aldrig sett någon göra det i alla fall. Eller jo, en gång. Det var tre små barn som var på utflykt med sin dagmamma. Alla barnen hade bälte men dagmamman slapp. Hon var ju ändå så stor så det var ju bara för henne att hålla fast sig lite käckt i sätet om bussen skulle krocka eller köra ner i diket.
Eller vilken förklaring hon nu hade att ge barnen. Det var i alla fall den enda gången jag sett bussbältena användas.

Men idag var faktiskt även jag förståndig för en gång skull. Det ju väldigt mycket snö just nu och väglaget är väl inte direkt helt optimalt, så när busschauffören tog till orda och ropade ut i högtalarna att "idag råder jag alla passagerare att använda bussens säkerhetsbälten" knäppte jag lydigt på mig mitt. Dock var det faktiskt bara jag i hela bussen som gjorde detta så hela vägen till Kungsbacka fick jag sitta där alldeles ensam och känna mig som en pensinär. Inte ens tanten – eller damen – i sätet bredvid hade vett nog att spänna fast sig. Och hon var ändå säkert över 70 och skulle troligen flyga som en vante vid en eventuell krock. Och trots att jag nog borde ha känt mig väldigt ansvarstagande och förståndig i det läget kände jag mig faktiskt bara ganska fånig och bortgjord. Ungefär lite som att vara 13 igen och den enda som måste ha cykelhjälm för mamma fastän alla andra slipper. Måste börja med något inre mantra i stil med att det visst är både coolt och jätterätt att använda bälte när man åker buss. Det skulle kunna bli en ny kampanj på alla bussar, typ "vill du behålla din mjälte – använd bussbälte" eller något i den sitlen.
Får tipsa min reklambyrå-mamma om det.

Det är en underbar dag och jag är en underbar människa. Alla jag möter idag kommer att vara helt fantastiska och underbara mot mig på alla sätt och vis och jag kommer vara likadan tillbaka. Allt jag tar mig för idag kommer att lyckas och jag kommer att somna underbart gott på kvällen och känna mig tacksam över min underbara dag.

Så skall en riktig affirmation se ut!

Är så förkyld. Vill egentligen bara ligga nerbäddad i sängen och bli klappad ömt på pannan av någon med en sval hand. Det spelar nästan ingen roll vem det är faktiskt. Till och med min uråldriga historelärare från grundskolan är välkommen, bara han är tyst och låter bli att berätta sina historier om Gustav Vasa och gänget. Måste få sova. Eller borde i alla fall sova. Men istället sveper jag en överdos Kan Jang och pulsar iväg i snön och passar barn. Får väl se det som en övning inför kommande mamma-liv. Då finns det nog inte möjlighet att ta en heldag i sängen för att kurera sig så det är väl lika bra att bli härdad i tid.

Ps. Men jag gör det med glädje! Passar barn alltså. Ville bara säga det. Ds.

Det finns så många roliga barnböcker nuförtiden. Idag har jag läst Pippi Långstrump, Totte badar, Livet på bondgården, Djuren i djungeln och Bu och Bä handlar för lilla O som verkade både glad och nöjd. Men jag kan bara inte låta bli att förundras över alla dessa sagor som handlar om djur som beter sig som människor. Ta Bu och Bä till exempel: två ulliga får som går på två ben, pratar, ritar, leker, lagar mat och gör andra mänskliga saker. Bu har blåa shorts och Bä har en röd liten klänning. Den sagan är verkligen jättegullig men jag tänker ändå att det nog måste vara ganska förvirrande för ett litet barn att under den första tiden växa upp med illusionen av att djuren är precis som oss, för att sedan, bara efter några år, komma ut och se bräkande får som inte gör annat än står i sin hage och bajsar och betar torrt gräs. Undrar egentligen hur gammal man måste bli innan man förstår att hästen som står där och tuggar på sina morötter faktiskt inte alls kommer ta sin lilla handväska och sticka ut på en liten shoppingtur hur länge man än står där vid stängslet och väntar. Eller att den lille vovven som kör bil och bygger hus i sagoboken praktiskt taget är samma sorts djur som i läsandets stund ligger alldeles bredvid i soffan och slickar sig själv i skrevet.

Det är så intressant det där med lärande och utveckling tycker jag. Hittlis har jag inte stött på något barn som på allvar fått några problem med sin verklighetsuppfattning på grund av all vilsedelande information i böckerna. Hjärnan kanske helt enkelt haterar det där på något finurligt sätt helt på egen hand. Liksom kroppen bekämpar en förkylning ungefär. Tack, Gud för det. Eller kanske Darwin.

Stjärnorna på slottet. Ett fantastiskt roligt program som jag har följt i alla år trots att jag inte är 50 plus. Men trots mina 18 år tycker på riktigt att det verkligen är jättespännande att varje lördag få lära känna fem av Svergies mest kända kändisar lite mer på djupet och se när de badar bubbelpool och glider runt i fina kläder i vackra 1700-talssalonger.
Fem kändisar, fem lördagar, ett vackert slott – men på tok för många måltider. Det måste vara något i själva programupplägget som brast lite på den punkten, för hur kommer det sig egentligen att varje gång Britt Ekland eller någon annan spännande person skall berätta om sitt fantastiska liv måste detta ske under städnigt ätande?

Förra lördagen när det var Dan Ekborgs dag höll jag på att nästan stänga av TV:n i ren protest. Först var det frukost och Dan berättade lite om sin karriär. Sedan skulle sällskapet ut på en liten utflykt där de skulle konversera så trevligt på en liten båt samtidigt som de mumsade på några kilo färska räkor. Och på kvällen berättade Dan om sin trassliga barndom och sin långa skådespelarkarriär, allt under intaget av en lyxig slottsmiddag. Så mycket smaskande och mumsande mitt upp i allt Dramaten-snack – det är mer än vad jag klarar av. SVT måste nu välja. Antingen gör de ett program där man får följa fem stjärnor som äter eller så gör de ett program där man får följa fem stjärnor som berättar om sina liv. Det kanske blir ett svårt val, men jag tror att det är nödvändigt. Bara ett litet tips från en mycket trogen tv-tittare.

Blev stoppad i en poliskontroll idag för första gången i mitt liv. Fick visa körkort och blåsa i alkomätare och trots att jag mycket väl visste att jag inte druckit en droppe alkohol sedan de få klunkarna mousserande på nyår blev jag ändå jättenervös över att mätaren skulle ge världens utslag och börja pipa och blinka rött och visa en alldels för hög promillehalt på den lilla displayen. Men det gick bra. Efter att jag hade blåst mitt allra bästa jag-är-verkligen-helnykter-blås och lett fint mot polisen pep mätaren till och en grön liten lampa började lysa.
– Det var negativt, ha en bra dag! sa polisen glatt och så fick jag köra vidare igen.

Efter ett sådant bra möte med samhällets ordningsmakt kan jag bara inte låta bli att känna mig lite extra laglig och god resten av dagen. Det är lite den där känslan av att det nu är jag och polisen som tillsammans kämpar mot de olagliga och onda rattfylleristerna. En otrolig självförtroendekick faktikst. Det känns till och med så bra att jag nästan måste fira med att kolla på en riktigt bra film ikväll. Nerladdad förvisso. Gratis. Och olagligt. Men för jösse namn, lite wild and crazy måste man väl ändå få vara?

Det är något väldigt spceiellt med nyår. På många sätt. Ganska ofta känner jag alltid ett visst vemod över att ett helt år skall sammanfattas, knytas ihop och avslutas bara under en enda kväll. Allt det man förut gjorde "nyss" blir helt plötsligt "förra året" bara för att någon korkar upp lite champagne och skjuter upp några tusenlappar i luften.
Men så är det ganska härligt med nyår också. Chansen att få börja om på någon nytt och ändra på saker som man inte varit nöjd med det gångna året – det är löftesrikt. Rätt som det är får man bara ett nytt år serverat framför sig, helt tomt och rent. Känslan av att nu kan vad som helst hända är så fylld av hopp som spänning. I alla fall för mig.

Jag brukar inte ha några riktiga nyårslöften och i ärlighetens namn känner jag ingen i min närhet som verkligen har uppfyllt sina i någon större utsträckning. Min älskade Henrik hade en gång som nyårlöfte att han skulle börja träna och sluta äta på McDonald's. Efter en runda med mig i slingan lovade han med andan i halsen att han aldrig mer skulle göra något så dumt. Och nu jobbar han så att svetten lackar i bröderna McDonald's hamburgerland.
I år bestämde vi därför oss för att ha små nyårsmål istället för löften (vilket i och för sig i princip är samma sak bara att det låter lite bättre med mål.) Så hemma hos Lina finns nu sju stycken silvriga kuvert med mål som skall försöka uppnås under 2011. Försöka alltså, det är det viktigaste. Sedan om det visar sig om ett år att det inte rikrigt blev som man hade tänkt sig och att man fortfaranade är en ganska fattig student utan skivkontrakt eller fast anställning på Svenska Dagbladet så skall man inte alls behöva känna sig som en dålig människa. Då skall man bara le och lättsamt säga "jaha, sånt händer, finns det mer champagne?" och glatt höja volymen på stereon och dansa loss lite extra till Septembers Mikrofonkåt. Fast den kanske inte är så modern längre år 2012.

Hur som helst var det  i alla fall en jätterolig idé att skriva ner alla dessa små mål snyggt med silverpenna för att sedan lägga ner den fint dekorerade lappen i ett glassigt kuvert och klistra igen. Men ärligt talat skrev jag kanske lite för många mål för nu kommer jag nästan inte ihåg några alls. Å andra sidan är det kanske en ganska bra ursäkt att komma med om ett år då när det visar sig att de flesta av målen har förblivit ouppfyllda. Praktiskt!