Fredrica

Ni vet hur det är; man ligger där i sängen i mörkret och lyssnar till sina egna andetag. Allt är tyst. Kanske kör en bil förbi utanför eller så skäller en hund någonstans på avstånd, men annars inte ett ljud. Och täcket är så varmt och kudden är så mjuk men likförbannat kan man bara inte sova. Då skriver jag texter. I huvudet. Jättebra texter, och jättelånga. Mina formuleringar är så knivskarpa och jag är så rolig att jag nästan inte kan låta bli att skratta åt min egen fyndighet. Varje ord känns så rätt och jag får fram precis exakt det jag vill säga. Allt är jättetydligt, alla förstår. Ändå finns det en supersmart dold poäng inbakad som man fattar först på slutet.

Men sedan somnar jag så småningom, och när jag vaknar nästa morgon minns jag inte ett ord av vad jag så snitisigt formulerade i huvudet kvällen innan. Det är så typiskt. Ibland har jag tänkt att jag kanske borde gå upp och sätta mig vid datorn och riktigt skriva av mig istället, men då kommer jag ju verkligen inte att somna. Istället kommer jag bli en vandrande zombie med värsta klassens sömnbrist men som har drivor med utomordentligt bra texter hemma i byrålådan som bara ligger där till ingen nytta. Och det är väl nu man får välja vad man tycker är viktigt i livet; en god sömn eller en massa nedskrivna ord? Journalishögskolans rektor hade nog svimmat av förfäran om han fått veta vad jag skulle välja.