Lätt att göra rätt?
Det är så skönt att det är lov i morgon. Vilken lyx. Var uppe sent och vaknade relativt tidigt för att sedan tillbringa dagen med en ganska glad ettåring och en lite mindre glad och dessutom supertrotsig treåring. Det är verkligen inte lätt att göra rätt kan jag känna ibland. När en treåring slänger saker omkring sig, gnäller, vägrar ta på sig, nyper sin lillasyster och kräver full uppmärksamhet borde man väl egentligen på något sätt sätta ner foten och markera att detta inte är okej. Men oftast finns det inte tid för det. En sådan markering leder i nio fall av tio till att barnet helt surar ur och bara blir ännu mer omöjlig. Och sådant hinner man verkligen inte med när man skall iväg och har tider att passa. Så istället lirkar och gullar och mutar man tills treåringen fått på sig kläderna och jackan och skorna och mössan och vantarna och till på köpet inte alls har förstått att man faktiskt inte kan bete sig så.
Det är så oerhört svårt att göra rätt. Och så oerhört lätt att göra fel. Tänk vilken ologisk ekvation egentligen. Det om något borde Pythagoras sett till att fixa istället för att fördjupa sig i trianglar och A, B och C upphöjda till två och allt det där.
Nu skall jag i alla fall söndags-virka!
Halloween
Igår när jag kom till skolan möttes jag av Liemannen och två stora björnar. Jaha, då var Lindälv på besök igen, tänkte jag. Skämt och sido. Det var Halloween-fredag och tävling om vem som kunde klä ut sig bäst. Just det ja. Ganska festlig idé och aningen uppiggande att sitta på webbdesign-lektion med en Einstein, en hippie och någon form av krigare med pistol och ansiktsmålning. Eller att stå i lunchkön bredvid självaste Adam och Eva och att tränga sig förbi ett spöke på väg till mattelektionen.
Helgen till ära har jag virkat min första svarta och jätteläskiga lilla mupp: Pim!
Livets stora frågor
Saker jag funderar över när jag inte kan sova:
1. Vad är det egentligen för instrument som spelas i den där Michelangelo med Björn Skifs? Ni vet, när han sjunger: Har försökt att fånga bilden jag vill ha av dig (och här kommer det:) wewewewe wewe wewewewe wewe.
Det låter liksom som munspel och dragspel på samma gång – vad kan det vara? Har klurat på detta i halva mitt liv.
2. Hur kan smarta snubbar som
Pythagoras bara komma på sådär en hel sats som gäller för allt och alla i all framtid? Bestämde han bara den? Eller kom han bara på att det fanns en som gällde och helt enkelt såg till att... marknadsföra den? Och hur kom han i så fall fram till det? Satt han och testade år ut och år in?
3. Vad är det egentligen för skillnad på prova och pröva? Finns det någon betydelse som skiljer dem åt? Eller är det som med "schex" och kex – samma sak fast olika uttal och något som alla diskuterar vad som är rätt eller fel?
4. Vilken bra bok alla dessa frågor kunde bli men varför nästan alla försvinner ur minnet när man väl skall sätta sig och skriva ner dom. Från och med nu skall jag ha penna och anteckningsblock under kudden.
Människans bästa vän
Den stora fördelen med att ha hund är att man inte behöver någon väckarklocka. Idag vaknade jag med ett härligt ryck alldeles för tidigt av att Stella skällde sig hes nere i hallen över förmodligen ingenting speciellt. Jag tänker att det måste vara en väldig skillnad på intelligensnivån mellan olika hundar. Jag menar, det finns sådana som leder blinda, klarar upp mord, hittar knark, samlar in får, kan spela tre i rad...
Och så finns det sådana som Stella som skäller på sin egen spegelbild. Hur tidigt märker man egentligen om man fått en Einstein eller ett pucko som bästa vän? Jag vet inte, men det borde helt klart stå på något kvitto någonstans.
Rekord
Mitt utvecklingssamtal idag tog hela 45 minuter. Det måste vara rekord! Fast det berodde egentligen inte på att jag överöstes med IG-varningar och hårda ord om skolk och dåligt uppförande utan snarare på att min mentor skrivit ut fel omdömen och var tvungen att ägna en halvtimme åt att försöka få fram de rätta för HT 2010 och inte VT 2010.
Vintermorgon
Vilken underbar vintermorgon. Kom precis hem efter en promenad i det fina vädret med dansband i öronen och känner mig i allra högsta grad redo för läsårets första utvecklingssamtal. Det är märkligt det där egentligen, hur laddat just sådana samtal är för vissa. Nu när de flesta i klassen fyllt 18 är det många som till exempel drar en lättnadens suck eftersom föräldrarna inte längre måste följa med. Därmed slipper de alltså se alla IG-varningar och frånvarolappar som är helt svarta av allt för mycket skolk. Själv skall jag nog gå dit och säga hej till min mentor för att höra att allt förhoppnigsvis ser bra ut och sedan tacka för mig och gå hem igen. Det brukar ta högst en kvart.
Hej hej Monica
Hörde den där gamla låten Hej hej Monica i lördags för första gången på kanske sådär fyra år och nu är jag helt fast. Jag älskar när man får återuppleva gammal dålig musik som egentligen inte är bra men som man ändå gillar. För Hej hej Monica är verkligen dålig, så dåligt att den blir bra. Jag undrar verkligen hur det gick till när Nic eller vad han nu hette skrev sitt lilla mästerverk. Satt han där hemma på kammaren och skrev "Hej hej Moncia" gång efter annan tills hela pappret var fullt? För det är ju i princip den enda textrad som sjungs i hela låten. Kan nästan se det framför mig.
Intro: "Hej hej Monica! Hej på dig Monica! Hej Monica! Hej på dig Monica!"
Vers: "Hej hej Monica! Hej på dig Monica! Hej Monica! Hej på dig Monica!"
Bridge: "Hej hej Moncia" Hej på dig Monica! Hej Monica! Hej på dig Monica!"
Refräng: "Hej hej Moncia" Hej på dig Monica! Hej Monica! Hej på dig Monica!"
Och så en liten avslutning: "Hej Moncia! Hej på dig Monica! Hej Monica! Hej på dig Monica!"
Och hur skulle det se ut om Hej hej Monica kom med i något allsångshäfte? Det hade varit lite festligt att se gamla pensionärer på Allsång på Skansen ta upp sina läsglasögon och noga läsa rad efter rad som i princip alla bestod av två hälsningsfraser och ett flicknamn. Fast det man kanske undrar mest: vem är egentligen Monica?
Barn är härliga
Nu har jag tänt hundra värmeljus och precis tinat upp efter dagens aktiviteter. Passade fyra av de fem barnen och efter att ha byggt upp och rivit ner säkert tjugo Duplo-torn och nästan blivit döv på köpet bestämde jag att vi skulle gå ut istället. För det var ju så fint väder och... nej. Det var svinkallt. Men vi gick ner till vattnet och eftersom barn är som de är blev ett träd till ett hus och lite saltvatten och gräs till en smaskig soppa som jag fick äta med god aptit. Och Vidar, 4 år utnämnde sin bror till pappa och sig själv till mamma och så var det inget mer med det. Jag älskar barn. Nu finns det hopp för framtiden. God natt!
Bestulen
Det var en jättegod och kunglig choklad...
... tills någon gick in i mitt rum och åt upp alla utom den äckligaste med punsch.
Ett bra skäl till att flytta hemifrån: man får ha sina saker ifred.
Matteprov och olycksfall
Matteprovet jag skrev idag kan ha varit mitt absolut sämsta genom tiderna. Och det trots att jag drömde hela natten om potenslagar och logaritmer. Vid ett tillfälle vaknade jag till och med av att jag kom på lösningen till en svår uppgift som jag tidigare inte hade kunnat lösa. Men ändå gick det som det gick. Det känns verkligen dåligt när det går dåligt.
En liten ljuspunkt var i alla fall att sista lektionen i webbdesign var inställd "på grund av olycksfall", som det stod på en lapp på dörren. Lät faktiskt lite obehagligt. Vad kan ha hänt egentligen? Bilolycka? Fall i trappan? Ett finger klämt i dörren? Eller är det helt enkelt så att hans hårddisk till datorn har krachat och fått hans datoriserade liv att helt gå under? Vad som räknas som ett olycksfall och inte är ju ganska subjektivt, menar jag. Vi får väl avvakta och se vad som händer på måndag. Nu är det i alla fall fredag - glada miner!
Matte-trött
Nu är jag fullkomligt helt slut i huvudet av all matte. Alla dessa tal... Matte är kul, det är inte det. Jag gillar att räkna och klura och har egentligen alltid gjort. Det är något visst med att komma fram till ett svar som man vet är det enda. Det enda rätta. Det är mäktigt. Men när det blir såhär intensivt måste man få tillåta sig själv att börja leka med tanken om vad som skulle hända om böckerna eventuellt bara av en ren slump råkade hamna i öppna spisen.
Nu skall jag ladda in i det sista med en kopp te och en djupdykning Hannas Se&Hör som hon just kom hem med. Trodde inte 10-åringar var deras målgrupp men jag kan ju ha fel. God natt!
Hälsning från Sydkorea
Om jag får post någon gång nuförtiden så är det bara i form av reklam, räkningar, "jättebra" erbjudanden, kallelser till tandläkaren eller påminnelse om att jag glömt lämna tillbaka någon bok. Fast en gång fick jag faktiskt brev från Ung Vänster som ville att jag skulle gå med i deras ungdomsparti. Just då var det väl det festligaste på ett ganska bra tag. Men nu har jag helt klart något som smäller högre: idag har jag nämligen fått en vykort! Visste inte ens att folk skickade vykort längre. Och det gör man väl knappt heller, men min underbara, älskade Henrik håller visst fast vid traditioner och har nu skicka ett ända från Sydkorea. Det känns stort! Saknaden efter honom blev extra stor när jag såg hans oregelbundna handstil som varit den samma sedan trean.
Nu är det inte långt kvar till jul!
Jag hade nästan glömt
Bugg är verkligen helt otroligt roligt! Jag hade nästan glömt av det. Men när vi buggade idag på gympan idag blev jag verkligen påmind om hur kul det verkligen att att dansa till Vikingarna och Christer Sjögrens lena röst. Det är så synd bara att på alla buggkurser jag har gått på (två) har det antingen inte varit några killar alls eller enbart väldigt mycket äldre män. Gubbar snarare. Varför kan det inte bli lite hippt och inne att bugga och lyssna på dansband så även de yngre vågar ta sig en liten svängom?
Nu går jag och Ove och lägger oss. God natt!
Hur överlever man?
Sverige är ett jättebra land att leva i – verkligen. Fin natur, fullt med små röda stugor med flaggor som vajar i vinden, hög ekonomisk standard, vi svälter inte, vi krigar inte och vi halshugger inte längre bögar utan låter dem istället gå parad i tanga-stirng mitt i Stockholms innerstad varje sommar och sjunga ut sin kärlek. Inget konstigt alls, Sverige är ett bra land helt enkelt.
Men ändå är det något som händer såhär i mitten av oktober som gör att det helt plötsligt inte inte känns sådär lika jätte-toppen som annars. Som när klockan ringer på morgonen och det fortfarande är bäcksvart ute eller när den iskalla vinden blåser så hårt att kylan liksom går rakt igenom en trots att man har en jättedyr jacka från Canada Goose. Då är det helt enkelt inte roligt längre. Fick verkligen känna på den känslan idag när jag gick från skolan i piskande regn och bitande kyla och tänkte "restresa, restresa, restresa" för att helt enkelt inte bara ge upp och gå i ide i något hål i ren protest över att det aldrig verkar bli någon förbannad värme i det här landet. Det kan väl inte vara meningen att man måste bo i Afrika för att överleva vinterhalvåret – eller?
Men vad skall man ta sig till egentligen? Ljusterapi? Årskort på Solkällans drop in-solarium? Eller hänga på simhallen varje dag för där har dom faktiskt jättestarka lampor och till och med en palm. Glassa runt i bikini och låtsas att klour-bassängen är Medelhavet och att ångbastun är en tropisk regnskog utan växter – det kanske funkar? Herre gud, jag skulle kunna skiva en roman på det här ämnet. Men frågan kvarstår liksom ändå; hur överlever man?
Grand Canaria vid den här tiden förra året. Kanske den bästa investeringen man kan göra?
Något att sträva efter
När jag var ute och gick idag mötte jag säkert fem pensionärspar som alla bestod av en liten gubbe och en liten gumma som strosade fram i snigelfart och höll varandra i handen och såg harmoniska och trygga ut. Gulligt. Underbart. För det är väl så man vill ha det? I alla fall jag. Jag vill träffa en livskamrat och föra mina anlag vidare. Jag vill uppleva kriser och lyckostunder med honom och jag vill köpa ett hus vid havet och ha en båt och en stor trädgård med en grill som det grillas i året om. Och jag vill lösa korsord på hemmet tillsammans med min livskamrat och sedan skall vi dö och begravas under samma gravsten på en fin kyrkogård som ser trevlig ut och inte alls så dyster och grå som alla andra kyrkogårdar. Men innan det vill jag gå hand i hand en solig höstdag och se trygg och harmonisk ut och heja på små flickor som går förbi. Visst låter det härligt?
Nu skall jag virka innan jag slocknar av trötthet. God natt!
Blogg-ambivalens
Jag är så kluven till det här med att blogga. Mitt behov av att skriva är stort – jag älskar det. Och att göra det så att andra kan läsa och också kommentera är roligt. Men ibland vet jag inte vad gräsen går. Jag gillar att skriva. Punkt. Och sen då? Många bloggar, eller nästan alla, handlar ju mer om personen bakom bloggen. Intressen, vardag, åsikter, vad man åt till frukost, vad man skall äta till middag, vilka ragg man fick i fredags och hur bra eller dåligt det gick på matteprovet. Men jag vill inte ha en sådan blogg. Jag tror jag skäms över det. Att tro att jag som person är så intressant att andra vill läsa om vad jag har för färg på mina trosor, det känns genant. Fast det är ju sådana bloggar jag själv älskar att läsa. Och många med mig. Kanske inte just det där men trosorna, men jag tror ni fattar.
Så då försöker jag intala mig att jag skriver för min egen del, bara för att fylla mina egna behov. Och så är det ju till viss del också, men att säga att ni läsare skulle vara ointressanta skulle vara att ljuga. När läsarstatistiken går upp blir jag glad och triggad och när folk ni lämnar kommentarer känner jag mig varm och betydelsefull. Men det är något med att sitta som jag gör nu, som någon sorts överman och tala till ett helt folk, en hel lärarkrets. Det är pinsamt. Det känns som att jag gör mig till mer än vad jag är. Men det är ju inte direkt ovanligt idag. Och ändå blir jag så generad. Jag var bara tvungen att säga det. Tack till er som läste.
Höstmorgon
Första morgonen med riktigt äkta frost! Kallt förstås men väldigt vackert också. Inte riktigt som på bilden från förra extrem-vintern då skolan stängde i en vecka på grund av all snö och så, men ändå. Än så länge måste man säga att höstvädret hittills har skött sig ganska bra trots allt. Väldigt få regniga, gråjämna dagar och ganska många fina och friska med strålande sol. För en som alltid blir lite deprimerad på hösten finns det absolut inget att klaga på!
Framtidsfunderingar
Politiker, rockstjärna, brandman, psykolog eller dagisfröken? Det är inte direkt lätt att som 18-åring bara sådär bestämma sig för vad ens framtida yrke skall vara. När jag vet liten ville jag bli författare eller copy writer som mamma, men sedan kom en tid då jag inte riktigt visste. Det finns ju så mycket att välja mellan. Alla dörrar står ju egentligen öppna, vill man bara så kan man.
Men nu har jag bestämt mig. Nästan i alla fall. Min morbror föreslog jurist eller advokat lite sådär i förbifarten idag över champagneglaset på morfars 73-årsmiddag och jag kände faktiskt att det klickade till direkt. Varför inte? Eller just varför kanske man skall fråga sig först i och för sig – det låter som sagt oerhört trist har flera redan hunnit påpeka – men jag tycker faktiskt att det låter riktigt lockande. Väldigt riktigt lockande till och med. Bra lön, intressant yrke, mycket struktur, ansvar och tydliga rätt och fel. Passar nog mig ganska bra. Familjerättsadvokat, visst ligger det ganska bra på tungan? Eller affärsjurist, som morfar hellre tyckte. Hålla på med avtal mellan företag, bygga upp något stort, förhandla, inte bara grotta ner sig i gammalt bråk och elände. Nja. Det var mer hans ord än mina. Mig passar nog bättre någon mer human inriktning, som till exempel familjerätt.
Nu har det i alla fall såtts ett frö, sedan får vi ser vad det blir. Kanske slutar jag som syslöjdsfröken ändå tillslut?
Snygg!
Och så bra! Jag älskar handböcker om de är riktigt bra skrivna. Då kan de faktiskt få handla om nästan av som helst. Biodling, hästsport, journalistik, teknik, hur man bäst sköter en orkidé - det spelar ingen roll.
Eller konsten att använda sociala medier.
Blås mig bara
Jag är så naiv och lättlurad. Har precis suttit i nästan en halvtimma och fyllt i en enkät på nätet om allt mellan himmel och jord; mina matvanor, om jag gillar glasögon, om jag shoppar, vilken bil jag kör, vilken mjölk jag dricker, om jag har barn, hus, hund, katt och vilket kattfoder den i så fall äter - ni fattar. En mobiltelefon för endast 5 kronor utlovandes som tack. När jag var klar visade det sig att erbjudandet bara gällde om jag tecknade ett abonnemang som kostade 499 kronor i månaden, exklusive samtal och lite annat. Undrar just hur många mattetal jag hade hunnit göra på den halvtimman...
Tack för att ni finns
Mormor och morfar kom förbi en sväng och fikade idag och helt plötsligt sitter man och gråter och pratar om livets stora kärleksbekymmer mitt bland kaffekoppar och hembakade kanelbullar. Det är så. Inget konstigt alls. Av alla människor jag vet om, känner och känner till finns det absolut ingen som säger så kloka saker som mormor. Och det finns ingen som tänker så kloka saker som morfar, fastän han inte har samma förmåga att få ur sig det han tänker i ord som mormor har. Så nu vet jag precis hur jag skall göra: 1. Unna 2. Trösta 3. Kräva.
Tack, älskade, underbara, kloka, förstående, jättegamla ni.
Hundmaraton
Har jagat Stella runt halva kvarteret. Så fort man är dum nog att koppla bort kopplet blir hon helt tokig och springer runt som en galen ko på grönbete. Eller vad det nu heter, det där kona betar på. Det är i alla fall omöjligt att fånga henne. Enda lösningen är att liksom jaga henne hela vägen hem så att hon tillslut springer in genom dörren och man själv snabbt kan stänga och tänka att man aldrig mer skall låta henne gå lös igen. Aldrig utan koppel. No way. Men så ser hon så söt och gullig och bedjande ut en timma senare och man tänker att jaja, det är nog inte så farligt. Och så blir det hundmaraton åter igen.
'
Älskade Saltön
Jag är helt galen i Viveca Lärns böcker om Saltön. Först läste jag alla i pappersform i ett naffs. Därefter laddade jag ner dem på ljudbok och lyssnade igenom allihop igen när jag tränade, pluggade, åkte buss, städade, gick hemma och pysslade – ja, i princip jämnt hade jag Vivecas härliga röst i öronen. Detta var för tre år sedan. Och sedan dess har jag alltid en ljudbok om Saltön på gång. Jag vet inte hur många gånger jag har hört alla nu men ändå är de fortfarande lika bra. Just nu lyssnar jag på Sol och vår för kanske tjugonde gången eller så. Emelie bor ihop med tjocka Christer men är otrogen med den unga brandmannen Odd. McFie och Sara skall flytta till Paris. Lotten har träffat Tommy. Kabben är fri och lycklig och springer inte längre efter småtjejer. Orvar och fått ett hus och Blomgren är står i sin affär hela dagarna, frånskild, ensam och med ett jättestort hus att gå hem till där ingen väntar på honom. Mästerverk!
Saknar mitt egna Saltön.
Nålen löser allt
Virkning är jättebra terapi. Jag lovar. Jag skulle absolut kunna virka mig igenom vilken kris som helst; skilsmässa, krig, dödsfall, abort – det finns inga begränsningar. Det är något visst med att vara fullt koncentrerad på endast sina egna händer och en virknål samtidigt som man ser hur en mjuk och luddig liten figur sakta växer fram. Kanske är virknålen framtidens psykolog? En budgetvariant i alla fall.
Kanelbullens dag
Gott! Och en jättebra anledning till att äta en bulle. Fast egentligen är ju Kanelbullens dag bara ett kommersiellt jippo med enda faktiska mål att göra några onödigt rika människor ännu rikare. Och egentligen, när man tänker efter, är det inte då lite smartare att slå på lite större? Tillägna en dag till något som kostar lite mer än 12 kronor på Pressbyrån liksom. Som Rolex-klockans dag? Eller kanske Ferrarrins? Lyxkåkens? Diamantringens? Aramnikostymens? Eller varför inte Stora platiskoperationsdagen? Jag tror helt klart att det finns pengar att tjäna!
Oktober-bad
Kände mig faktiskt nästan lite galen när jag cyklade ner och tog ett dopp idag. I regnet. Och blåsten. Hanna följde med i tjocka byxor och kofta och klagade över att hon frös. Men det var faktiskt jätteskönt! Inte på det sättet som det är skönt att ligga i ett varmt bubbelbad kanske, men det var... friskt? Ja, friskt var det. Jättefriskt. Kanske lite väl friskt när man väl var i. Fast när man kom in igen var det skönt.
Men nu har jag i alla fall bestämt mig för att det var det sista doppet för i år. Jag minns inte hur länge jag stod ut förra året, men 3:e oktober känner jag mig ändå ganska nöjd med faktiskt.
.
God morgon!
Bollywood-festen igår blev riktigt lyckad! Ett helt gäng fullt med tjejer/damer/tanter iklädda i indiska kläder ätandes indisk superstark mat sittandes i vårt numera indiska hem (som jag för övrigt hoppas kommer att återställas till den vanliga New England-stilen ganska snart.) Och snyggast var helt klart min älskade mormor, 70+ som aldrig hade varit så läcker med höftsjal, kastmärte, rosa nylonstrumpor med påsydda paljetter, egenhändigt dekorerade skor, julgranspynt från IKEA runt halsen och färgglatt diadem i ett tupperat hår som man inte fick röra. Det är verkligen kul och helt underbart med personer som gör saker fullt ut.
Bebis-eftermiddag
Kände mig som en riktig äkta småbarnsmamma idag när jag gick tidigare från skolan för att hinna hämta på dagis. Det var helt strålande höstväder och vem kunde vara mer passande att tillbringa eftermiddagen med än en gosig ettåring? Det ger verkligen glädje att ha alla fem springandes omkring benen men jag måste ändå erkänna att det är lite skönt också när de fyra största är på annat håll.
Så måste väl även föräldrar tänka ibland?
Några arbeten - check!
Skönt. Tre strykningar på min 1 kilomenter långa att göra-lista (som för övrigt bara verkar bli längre och längre för varje gång jag betar av något, trots att jag faktiskt gör det med turbofart.)
