Fredrica

När jag flyttade från Vallda till Särö för några år sedan blev jag förvånad över hur centralt Särö ändå låg. Gångavstånd till närmsta mataffär och alldels intill låg det dessutom också en bensinmack, en blomsterhandel, ett solarium, en klädaffär, ett café, en kvarterskrog, en sushibar, ett bageri och två gym. Och bussarna gick två gånger i timman istället för en, och i båda riktingarna dessutom. Mot Kungsbacka och mot Göteborg. Wow!
Det kändes som om jag bott i en grotta där borta i Vallda.

Men så blir man äldre och flyttar in till stan och inser vidden av att verkligen bo centralt. Här finns hela tre matbutiker bara några meter bort; ett Tempo, ett Coop och ett jättestort ICA Kvantum. Och Friskis&Svettis ligger alldels precis runt hörnet men tvärs över gatan konkurrerar också Sportlife samt en annan lite mindre gymkedja. Och längs med kajen vid Norra Älvstanden ligger säkert ett tiotal olika caféer och resaturanger så om man blir hungrig får man nästan beslutsångest över vilket ställe man skall välja. Och bussarna går varje kvart precis utanför dörren – även på helger – och man behöver inte längre gå runt och släpa på någon oläslig tidtabell som man ändå inte kan tyda. Istället är det bara att gå ner och ställa sig vid hållplatsen och mötas av en supermodern digital skylt som berättar att bussen anländer om två minuter. Eller i värsta fall nio.

Och bussarna är alltid i tid. De kommer exakt på mintuen även när det regnar och blåser och man behöver aldrig börja dagen med att svära över Västtrafiks brister.
Stan är det nya svarta. Här finns allt.

Förutom varma klippor och sandiga stränder. Och åkrar och ängar och hav som är blåare än de finaste ögon jag vet. Och hagar. Med hästar. Och kossor och kaske grisar och får och sånadär små ulliga lamm. Och tystnad. Och stillhet och eftertanke. Och traktorer och bönder och doften av nytända grillar. Och trevliga grannar som tvättar sina bilar och små barn som leker fritt precis utanför på gatan utan att deras föräldrar behöver oroa sig för att de skall bli påkörda av nians spårvagn.

Och trygghet och värme. Och små fina hus med staket och trädgårdar och snickarglädje. Och alldeles frisk luft och små katter med halsband som springer lösa och jagar möss och tigger efter mjölk. Och älgar som äter upp rosenknppar och folk som hälsar när man möts. Och olåsta cyklar och öppna ytterdörrar och människor som köper godis i fula mysbyxor och tofflor utan att någon bryr sig.

Men annars finns allt.

Det råder totalt badförbud längs med hela Norra Älvstanden. Först nu förstår jag varför. När jag flyttade in i fredags tänkte jag att jag skulle stunta i det och gå ner och ta mig ett dopp ändå – men jag hann ångra mig. Vattnet var inte blått, inte ens lite.
Det var snarare grått, nästan brunt. Inte ens chans att jag ens doppade stortån där i.

Men vad hade jag egentligen förväntat mig? Frågan är hur stor chans det skulle vara att att vattnet i Göta Älv var gnistrande kristallklart när Stena Line och diverse andra jättestora fartyg passerar där flera gånger om dagen och släpper ut litervis med olja och bensin och annat giftigt. Det är inte mycket som får mig att avstå ett kvällsdopp, men när vattnet ser ut att vara av samma kvalié som det som rinner genom en avloppsbrunn måste till och med jag backa. Så nu är det väl bara att ta till plan B och gå och införskaffa ett årskort på första bästa simhall.

En av mina allra bästa och krulligaste killkomplsar säger alltid prinsessan om sin tjej när han pratar om henne. Då blir jag glad – och lite ledsen. Glad för att de är så söta och har det så bra tillsammans, men ledsen för att inte jag har någon som säger prinsessa om mig. Förutom pappa då, men det gills nog inte riktigt.

Men jag har andra smeknamn som folk kallar mig. Till exempel din jävla dåre, som en arg cyklist skrek åt mig idag när jag råkade gå mitt i cykelbanan. Eller din bajskorv som min lillasyster säger ibland när hon vill retas. Författarinnan finns det också en som kallar mig. Det är förstås väldigt fint, men också väldigt fel eftersom jag inte är författarinna.
Freddie eller Freddan finns det vissa som säger, men så fort folk får höra det frågar de alltid: "vem är han?"

Annars funkar Fredrica också ganska bra. Fast prinsessan smäller ändå lite högre.
Men vem vet vad som händer, jag får väl vänta och se vad framtiden har att komma med.

Men jag vill nog inte att min kommande dotter skall växa upp i skårgården.
I alla fall inte uppleva sina tonår här. Fram till hon är sådär 12 år – visst. Men därefter tar jag med henne till stan. Varför då? Skärgården som är en så fridfull och ofarlig plats att vara tonåring på. Ta Donsö till exempel; en genomkristen ö där allt är stängt på söndagar (vilodag för tusan!) och där man täcker över folkölen med stora tygstycken efter klockan 17 på Yngves livs. Och där i kassan har Yngve själv till och med en liten hylla full med små biblar som han delar ut till den som vill ha.
Vilka farligheter kan egentligen hända där?

Men det är ju det som är själva grejen. Allt är så ofarligt och idylliskt och kristet och fint att det snarare är bäddat för trots. Jag kan riktigt tänka mig hur alla Donsö-ungdomar bara går och pyser av ungdomsrevolt och bus och istället för att trosta lite sådär lagom mycket slår det helt enkelt över och de blir alla värsta sortens ligister när hormoner slår till.

Jag vill inte att min dotter skall supa sig full på någon hemkörd smörja och bli av med oskulden i någon sillstinkande sjöbod och bli på smällen och tvingas åka in till stan helt ensam och göra abort i smyg eftersom hela Donsö skulle tissla om henne om hon låt någon få veta. Och jag vill inte att hon lite trotsigt skall ta av sig flytvästen när jag inte ser och få motorstopp och hamna i vattnet och nästan blir överkörd av stora Skärgårdsbåten som kommer åkandes med alla glada turister. Och jag vill inte att hon skall bli så trött och less på all kristendom och tjat och Gud och Jesus att hon en kväll tänder på den lilla missionskyrkan mitt på ön i ren frustration över att "ingen förstår."

Nej, skärgården är för farlig för tonåringar. Så istället skall jag ta med henne in till stan när hon blir 13 och där skall jag tvinga henne att röka att helt paket Marlboro utan filter (om det fortfarande finns) och halsa Absolut Vodka direkt ur flaskan och gå på porrklubb och smita in olagligt på krogen och hångla med alldeles för fulla och gamla killar och gå hem ensam gråtandes i regnet efter att ha blivit dumpad av Mr Perfect.
Allt det där skall jag tvinga henne att göra. Sedan kommer hon aldrig mer att vilja ta ett enda bloss eller trotsa några lagar och regler igen. Och när hon fyller 19 och har mognat lite flyttar vi ut till vackra Donsö igen och då kommer hon tycka att allt är så idylliskt och fint och bra på alla sätt och vis och att alla är så trevliga och goda och helylle. Och så träffar hon en trevlig sjöman som älskar henne trots hennes kärlekshandtag och tjocka lår, och så får de små söta barn tillsammans och lever lyckliga i sitt lilla hus som de köpt alldeles intill mitt. Och då har mitt mamma-jag äntligen fått som det vill och jag kan i lugn och ro luta mig tillbaka i min hembyggda gungstol och dö stillsamt med ett nöjt leende på mina skrynkliga läppar.

Jag skulle verkligen kunna tänka mig att bosätta mig på en ö. Kanske inte just nu.
Men om några år, när jag har utbildat mig till något vettigt och gjort karriär och blivit framgångsrik och förmögen, då skulle jag kunna tänka mig att köpa ett litet vitt hus med röda takpannor och slå mig till ro på heltid här ute i skärgården. Här där alla känner alla och där alla vet allt som en redan innan man vet det själv. Här där det är tyst och öde på vintern men fullt av liv och sol och glass och turistande badgäster på sommaren och här där fiskmåsasrnas skriande aldtig tystnar.

Om storstaden är en trasig plastkasse så är skärgården en slitstark tygpåse som man kan bära hur många mjölkpaket i som helst utan att den går sönder. För det känns faktiskt som att man blir helare av att bo på landet – vid havet – vid horisonten. Hit ut når inga bantsningstips eller finanskriser. Här fiskar man och åker flakmoppe utan hjälm och tjuvkikar på grannen genom sin rutiga lilla köksgardin. Här ute till havs pågår livet medan de i stan missar alltihop eftersom de är så upptagna med att dricka take away-latte och springa till bussen som går om två minuter,

För man trivs bäst i öppna landskap och nära havet vill man bo. I alla fall några månader om året så att själen kan få ro. Och där bränner man sitt brännvin själv och kryddar med johannesört och dricker det med välbehag och allt det där. Ur kampen stan vs. skärgården går skärgården ut som överlägen segrare medan stan får krypa ut bakvägen och skämmas. För ute till havs är alla människor hela och härjade av nordanvind och saltstänk och här är man lycklig även om börsen dalar. Länge leve du, vackra, fina skärgård.
Jag älskar dig mer än både min iPod och min MacBook.

När man väl har börjat går det ganska fort. Nej, nu ljög jag. Att flyttpacka är en heltidssysselsättning som tar dygnets alla vakna timmar, och gärna de andra också. Jag har flyttat tre gånger tidigare men ändå har jag inte hunnit få ett rimligt grepp om hur långt tid det tar att få ner hela sitt liv i ett tiotal bruna flyttkartonger. Jag tror på allvar att jag hinner jobba, träna, sola, umgås, äta, leva och sova samtidigt som jag lite käckt plockar ihop hela mitt hem.

Men nu är det färdigt. Elva bruna kartonger och en vit (de bruna tog slut) står nu ute i hallen och om man skriker "hallå" i mitt rum får man ett obehagligt eko till svar.
Redo för flytt.

Hej då vackra Särö och vackra, vackra Lysholmen.
Hej då alla fantastiska kvällsdopp och hej då meningen "jag sticker bara ner till havet i några minuter och kollar solnedgången." Hej då alla trevliga grannar och hej då stora hunden på hörnet som sprider hundben stora som stockar efter sig på allmäningen.
Hej då BLÅ Express som drar förbi ute på vägen två gånger i timmen på vardagar och en gång i timmen på helger. Hej då alla vältänade joggare som alltid passerar på cykelbanan i gryningen oavsett om det är strålande solsken eller ilsken snöstorm.
Farväl kära Särö och ajö allt det fina som finns här som man inte har lagt märke till på riktigt förrän nu då det är dags att åka härifrån.

Nu fattas bara att någon kommer in med en gitarr och river av Rod Stewarts gamla klassiker It's a heartache med lagom sprucken röst för att sorgen skall vara komplett. Skäms. Så får man inte känna. Det är nu man skall tänka på de svältande barnen i Afrika och tacka Gud för att man bor i Sverige och inte blir hustrumisshandlad eller behöver gå och tigga mat på gatan. Tack, snälla Gud för allt det där.

(Men varför i helvete kunde du inte göra så att de där jävla norrmännen bara såg till att förlänga alla hyreskontrakt?)