Fredrica

Jag skulle verkligen kunna tänka mig att bosätta mig på en ö. Kanske inte just nu.
Men om några år, när jag har utbildat mig till något vettigt och gjort karriär och blivit framgångsrik och förmögen, då skulle jag kunna tänka mig att köpa ett litet vitt hus med röda takpannor och slå mig till ro på heltid här ute i skärgården. Här där alla känner alla och där alla vet allt som en redan innan man vet det själv. Här där det är tyst och öde på vintern men fullt av liv och sol och glass och turistande badgäster på sommaren och här där fiskmåsasrnas skriande aldtig tystnar.

Om storstaden är en trasig plastkasse så är skärgården en slitstark tygpåse som man kan bära hur många mjölkpaket i som helst utan att den går sönder. För det känns faktiskt som att man blir helare av att bo på landet – vid havet – vid horisonten. Hit ut når inga bantsningstips eller finanskriser. Här fiskar man och åker flakmoppe utan hjälm och tjuvkikar på grannen genom sin rutiga lilla köksgardin. Här ute till havs pågår livet medan de i stan missar alltihop eftersom de är så upptagna med att dricka take away-latte och springa till bussen som går om två minuter,

För man trivs bäst i öppna landskap och nära havet vill man bo. I alla fall några månader om året så att själen kan få ro. Och där bränner man sitt brännvin själv och kryddar med johannesört och dricker det med välbehag och allt det där. Ur kampen stan vs. skärgården går skärgården ut som överlägen segrare medan stan får krypa ut bakvägen och skämmas. För ute till havs är alla människor hela och härjade av nordanvind och saltstänk och här är man lycklig även om börsen dalar. Länge leve du, vackra, fina skärgård.
Jag älskar dig mer än både min iPod och min MacBook.