Fredrica

Jag satt bredvid en tjej på tåget igår. Jag antar att hon gick på gymnasiet för hon skrev en jättelång att-göra-lista i sitt block. Det var mycket hon skulle göra. Skriva labbrapport. Förbereda muntlig redovisning. Repetera glosor. Öva inför tyskaprov. Klippa sig. Träna. Och allt på en och samma dag. 

Jag hade nästan glömt hur det var. Nu förstår jag inte hur man hann med allt man skulle göra samtidigt som man gick i skolan. Jag som tycker att jag har mycket att göra nu.

Men jag antar väl att man helt enkel anpassar sig efter det tidsutrymmet man har för tillfället. Och även om folks att-göra-listor kan bestå av punkter av helt vitt skilda käraktärer så är de ändå saker som skall hinnas med att bli gjorda. Och det är skönt. För den dagen jag vaknar upp och inte kommer på en enda vettig sak att göra är ingen bra dag. För jag älskar att bocka av. Sätta ett kryss i en tom ruta eller stryka en punkt med en fet tuschpenna. Det är en sådan skön känsla. Alla njuter vi på olika sätt.

Äta god middag med pappa på altanen – check!

Det är när alla skolor börjar för teminen som man verkligen på riktigt inser att man faktiskt tog studenten i våras och numera inte har någon egen skola att gå till. Inga scheman att memorera, inga tunga böcker att släpa på, inga prov att skriva upp i kalendern och inga överskåp att strida om. Både skönt och lite märkligt. Väldigt märkligt faktiskt. Med ens drabbas man av någon form av lite för tidig 40-årskris och vet inte riktigt vad man skall göra av sitt liv. Och så tar man MC-kort och skiljer sig och säger upp sig från jobbet och flyttar till någon liten by Frankrike och startar ett pensionat och börjar måla tavlor som man säljer billigt till infödingarna nere i byn. Eller vad man nu gör när man får en 40-årskris.

Men det där går nog över snart. För vilket lyxproblem det är egentligen. Den här friheten har man ju längtat efter i tolv år. För det har man väl?

Är helt slut i kroppen efter andra åtta timmars jobbdagen på gående fot. Gående fot. Hela tiden. Utan paus. Imorgon skall jag sätta på mig en stegräknare bara för skoj skull och se om den verkligen kan räkna till alla de steg som jag tar under en dag. Bäst att ta med extrabatterier.

Men Kulturkalaset är väldigt trevligt och alla människor man möter är också hemskt trevliga. Speciellt alla tyskar som artigt säger "ich verstehe nicht" när man tilltalar dem och som mycket intresserat ändå gärna vill att man berättar ingående om MySafety säkerhetslbricka och dess funktioner. På tyska förstås.

Fantastiska barn. Har verkligen saknat sådana i mitt liv den senaste tiden. Vilken tur då att två fina ungar bor hos mig över helgen nu och stillar min bebis-abstinens. För jag behöver små kladdiga handavtryck på fönsterrutan med jämna mellanrum och någon som sätter sig upp i sängen och säger "hej!" klockan 06.18 en söndagsmorgon. För det ger så mycket kärlek allt det där. Sedan åker de hem igen och då kan jag torka bort leverpastejen från TV:n och låta mitt liv fortsätta att bara handla om mig. Och det är ganska skönt det med. Lagom är bäst. Men barn är fantastiska.

Sitter och äter upp en Paradis-chokaldask som Hanna vann till mig på Liseberg.
Fast romrussin lämnar jag kvar. Ingen i min familj tycker om romrussin. Så fort vi har en chokladask hemma (det händer i princip bara på jul eller när någon varit på Liseberg) så äts alla små praliner upp – utom just romrussin. De ligger alltid kvar där alldels ensamma, och eftersom chokladasken inte är tom är det alltid något snille som ställer tillbaka den i något skåp igen, vilket resulterar i att man förr eller senare får syn den inbjudande ansken någon trist och regnig måndagseftermiddag och tänker: "åh, så gott med chokald!"

... för att sedan öppna locket och inse att det bara finns två små ynka romrussin kvar.
Och då blir man arg och sur och besviken och ställer tillbaka asken i skåpet igen bara för att hämnas på den som ställde in den. Men så blir det ändå just man själv som lika glatt öppnar skåpet igen några veckor senare i hopp om att kunna stilla ett eventuellt sötsug.
Så uttänkt på något vis. Och rättvist också kanske.

Jag fick en leksak av min pappa idag. Vet inte när det hände sist. Förmodligen säkert tio år sedan, och då var det nog en Barbie eller en minigolfbag i plast med tillhörande klubbor. Troligvis det sistnämnda, antagligen ett försök att få mig intesserad av golf och så småningom bli en ny Tiger Woods. Fast i kvinnlig verkison då, men jag känner tyvärr inte till något kvinnligt golfproffs. Eller just det! Vad heter hon nu igen... Annika Sörenstam!
Men tillbaka till leksaken.

Jag fck en Playsam av pappa. Playsam är ett företag som säljer snygga leksaker som inga barn vill leka med men som deras föräldrar gärna vill ha framme som en stilren touch på inredningen. Det är helt förståeligt. Hade jag haft barn hade dom absolut inte fått leka med min Playsam. Lacken kan ju repas! Så min lilla bil skall få stå på den allra högsta och barnsäkraste hyllan och innan någon (vuxen) får leka med den måste de tvätta händerma noga med mycket stark handsprit. Tack, pappa!

Häromdagen när jag satt på skärgårdsbåten påväg hem från Kårholmens årliga Pubafton klev det på en lätt överförfriskad man men ölmage och en Pripps Blå i handen som skreksjung "HEEEEEY HEEEEEEEY BABY!" (Det var inte ölen som skrek alltså, utan mannen.) Hursomhelst så fick det mig att bli påminnd om varför jag sällan är full. Mannen på båten tyckte säkert att han var kung. Han var snyggast och bäst och charmigast och mycket tilltalande när han skrek HEY BABY över hela båten. Men jag och alla andra tyckte snarare att han var ful, jobbig och ganska äcklig och att han bara störde med sin sång.

Han hade helt enkelt ganska dåligt ölsinne. Och sånt har jag svårt för. För har man dåligt ölsinne så vet man förmodligen inte om det eftersom man i själva dåliga-ölsinne-stunden helt enkelt tycker att man är kung. Och säger ingen något förblir man lyckligt ovetandes om denna lilla brist hos en själv, och det är ju lite... synd. För om jag är motbjudande för omgivningen så vill jag veta det och absolut inte gå runt och felaktigt känna mig som supersexiga Angelina Jolie eller någon annan attraktiv person.

Men shit happens, som det brukar heta. Och om någon bjuder på kakaolikör till exempel så kan det väl hända att även att jag blir aningen salongsberusad/på kanelen/påverkad/rund under fötterna. Men snälla, om ni då ser mig stiga ombord på något kollektivt färdmedel och skriksjunga gamla 90-talshits med partyhatten på sne, lova då att lugnt och men bestämt be mig att gå hem och lägga mig istället. Eller trä över en heltäckande burka över huvudet på mig eller något så att folk inte ser att det är jag i alla fall. För jag vill inte ställa till med några scener, och jag kan bara inte med inte med tanken att alla skulle se mig som en pinsam packad brud medan jag själv tror att jag är nattens drottning.

Men det händer i princip aldrig. Och det kommer nog inte hända inom den närmsta tiden heller. Bara kanske om det bjuds på kakaolikör då. Eller väldigt god champange. Eller ett lagom torrt vitt vin. Eller Tequila Rose. Eller Cointreau blandat med fruktsoda.
Eller någon annan god drink som nästan inte smakar alkohol.

Men aldrig annars.