Fredrica

Sitter och äter upp en Paradis-chokaldask som Hanna vann till mig på Liseberg.
Fast romrussin lämnar jag kvar. Ingen i min familj tycker om romrussin. Så fort vi har en chokladask hemma (det händer i princip bara på jul eller när någon varit på Liseberg) så äts alla små praliner upp – utom just romrussin. De ligger alltid kvar där alldels ensamma, och eftersom chokladasken inte är tom är det alltid något snille som ställer tillbaka den i något skåp igen, vilket resulterar i att man förr eller senare får syn den inbjudande ansken någon trist och regnig måndagseftermiddag och tänker: "åh, så gott med chokald!"

... för att sedan öppna locket och inse att det bara finns två små ynka romrussin kvar.
Och då blir man arg och sur och besviken och ställer tillbaka asken i skåpet igen bara för att hämnas på den som ställde in den. Men så blir det ändå just man själv som lika glatt öppnar skåpet igen några veckor senare i hopp om att kunna stilla ett eventuellt sötsug.
Så uttänkt på något vis. Och rättvist också kanske.