Fredrica

När man väl har börjat går det ganska fort. Nej, nu ljög jag. Att flyttpacka är en heltidssysselsättning som tar dygnets alla vakna timmar, och gärna de andra också. Jag har flyttat tre gånger tidigare men ändå har jag inte hunnit få ett rimligt grepp om hur långt tid det tar att få ner hela sitt liv i ett tiotal bruna flyttkartonger. Jag tror på allvar att jag hinner jobba, träna, sola, umgås, äta, leva och sova samtidigt som jag lite käckt plockar ihop hela mitt hem.

Men nu är det färdigt. Elva bruna kartonger och en vit (de bruna tog slut) står nu ute i hallen och om man skriker "hallå" i mitt rum får man ett obehagligt eko till svar.
Redo för flytt.

Hej då vackra Särö och vackra, vackra Lysholmen.
Hej då alla fantastiska kvällsdopp och hej då meningen "jag sticker bara ner till havet i några minuter och kollar solnedgången." Hej då alla trevliga grannar och hej då stora hunden på hörnet som sprider hundben stora som stockar efter sig på allmäningen.
Hej då BLÅ Express som drar förbi ute på vägen två gånger i timmen på vardagar och en gång i timmen på helger. Hej då alla vältänade joggare som alltid passerar på cykelbanan i gryningen oavsett om det är strålande solsken eller ilsken snöstorm.
Farväl kära Särö och ajö allt det fina som finns här som man inte har lagt märke till på riktigt förrän nu då det är dags att åka härifrån.

Nu fattas bara att någon kommer in med en gitarr och river av Rod Stewarts gamla klassiker It's a heartache med lagom sprucken röst för att sorgen skall vara komplett. Skäms. Så får man inte känna. Det är nu man skall tänka på de svältande barnen i Afrika och tacka Gud för att man bor i Sverige och inte blir hustrumisshandlad eller behöver gå och tigga mat på gatan. Tack, snälla Gud för allt det där.

(Men varför i helvete kunde du inte göra så att de där jävla norrmännen bara såg till att förlänga alla hyreskontrakt?)