Fredrica

Det finns så många roliga barnböcker nuförtiden. Idag har jag läst Pippi Långstrump, Totte badar, Livet på bondgården, Djuren i djungeln och Bu och Bä handlar för lilla O som verkade både glad och nöjd. Men jag kan bara inte låta bli att förundras över alla dessa sagor som handlar om djur som beter sig som människor. Ta Bu och Bä till exempel: två ulliga får som går på två ben, pratar, ritar, leker, lagar mat och gör andra mänskliga saker. Bu har blåa shorts och Bä har en röd liten klänning. Den sagan är verkligen jättegullig men jag tänker ändå att det nog måste vara ganska förvirrande för ett litet barn att under den första tiden växa upp med illusionen av att djuren är precis som oss, för att sedan, bara efter några år, komma ut och se bräkande får som inte gör annat än står i sin hage och bajsar och betar torrt gräs. Undrar egentligen hur gammal man måste bli innan man förstår att hästen som står där och tuggar på sina morötter faktiskt inte alls kommer ta sin lilla handväska och sticka ut på en liten shoppingtur hur länge man än står där vid stängslet och väntar. Eller att den lille vovven som kör bil och bygger hus i sagoboken praktiskt taget är samma sorts djur som i läsandets stund ligger alldeles bredvid i soffan och slickar sig själv i skrevet.

Det är så intressant det där med lärande och utveckling tycker jag. Hittlis har jag inte stött på något barn som på allvar fått några problem med sin verklighetsuppfattning på grund av all vilsedelande information i böckerna. Hjärnan kanske helt enkelt haterar det där på något finurligt sätt helt på egen hand. Liksom kroppen bekämpar en förkylning ungefär. Tack, Gud för det. Eller kanske Darwin.