Kvar sitter bara mormor
Det var sorg i Särö i fredags. Jag var med på en begravning för två av mina barnvaktsbarns morfar, och även om jag personligen inte kände honom alls var det så fruktansvärt sorgligt. Familj, släkt och vänner i svarta kostymer och klänningar satt i bänkarna och stirrade oseende rakt fram med tomma blickar. Mamman till barnen, alltså morfaderns dotter grät sig igenom hela sermonin inklusive minglet i församlingshemmet efteråt. Såklart. Så självklart. Så fruktansvärt.
Men lilla H, snart 9 månader förstod ingenting utan var glad som en lärka hela tiden. Hon skrek av skratt när kyrkklockorna klingade så jag fick gå ut ur kyrkan med henne efter tio mintuer. Och lilla O, 2,5 år förstod inte heller så mycket mer än att morfar "var uppe i himlen", som föräldrarna tydligen förklarat det för honom. Men att "vara uppe i himlen" innebär det samma som att aldrig mer komma ner igen vet jag inte om han riktigt hade förstått. Jag försökte lite försiktigt ta snacket om döden med honom där och då men han hade lite svårt att fokusera eftersom vi stod mitt i en stor lekplark med klätterväggar och gungor och andra roliga saker som tog hans uppmärksamhet.
Men visst förstod han. Kanske inte exakt vad som hade hänt, men att något hade hänt och att det var något förfärligt sorgligt och hemskt. Och då tänker jag att livet är så skört och att inget är för evigt och att vad som helst kan hända. När som helst. Och att samma gamla goda morfar som ena dagen satt i soffan och tittade på Rapport helt plötsligt kanske inte sitter där nästa dag. Kvar sitter bara mormor, ensam och ledsen i ett alldeles för stort hus och då spelar inga nyheter eller väderleksrapporter i världen någon roll längre.
Som vanligt vet jag aldrig hur jag skall sluta, men kontentan är väl egentligen att döden ligger så mycket närmare än vad man tror och att man egentligen alltid borde avsluta varje telefonsamtal och pratstund till sina nära och kära med orden "du vet väl hur mycket jag älskar dig?"
För säkerhets skull.
Morfar och jag.
Men lilla H, snart 9 månader förstod ingenting utan var glad som en lärka hela tiden. Hon skrek av skratt när kyrkklockorna klingade så jag fick gå ut ur kyrkan med henne efter tio mintuer. Och lilla O, 2,5 år förstod inte heller så mycket mer än att morfar "var uppe i himlen", som föräldrarna tydligen förklarat det för honom. Men att "vara uppe i himlen" innebär det samma som att aldrig mer komma ner igen vet jag inte om han riktigt hade förstått. Jag försökte lite försiktigt ta snacket om döden med honom där och då men han hade lite svårt att fokusera eftersom vi stod mitt i en stor lekplark med klätterväggar och gungor och andra roliga saker som tog hans uppmärksamhet.
Men visst förstod han. Kanske inte exakt vad som hade hänt, men att något hade hänt och att det var något förfärligt sorgligt och hemskt. Och då tänker jag att livet är så skört och att inget är för evigt och att vad som helst kan hända. När som helst. Och att samma gamla goda morfar som ena dagen satt i soffan och tittade på Rapport helt plötsligt kanske inte sitter där nästa dag. Kvar sitter bara mormor, ensam och ledsen i ett alldeles för stort hus och då spelar inga nyheter eller väderleksrapporter i världen någon roll längre.
Som vanligt vet jag aldrig hur jag skall sluta, men kontentan är väl egentligen att döden ligger så mycket närmare än vad man tror och att man egentligen alltid borde avsluta varje telefonsamtal och pratstund till sina nära och kära med orden "du vet väl hur mycket jag älskar dig?"
För säkerhets skull.
Morfar och jag.
Kommentarer
Trackback
