Fredrica

Tänker lite på det där om att ärva en viss musiksmak. Det är ju så lätt att man börjar lyssna på den musik som ens föräldrar alltid har gjort. I alla fall har det varit så för mig. Jag hade nog aldrig lyssnat på Ulf Lundell och Pugh Rogerfeldt om inte min pappa så fort han fick chansen spelat dessa herrar på vinylskiva på hög volym under hela min uppväxt.
Det är för övrigt också just dessa små guldkorn som får folk i min egen ålder att skratta ganska rått där de själva sitter med sina iPods och lyssnar på Kent eller något annat som ligger lite mer i tiden. Men det var en parentes.

När man tänker i de här banorna och varifrån delar av ens musiksmak kommer kan jag bara inte låta bli att fundera lite över viilka artister jag så småningom kommer att föra vidare till mina barn. Lady GaGa? September? Bruno Mars? Veronica Maggio?
Jag vet faktiskt inte. Visst är de alla bra på sina sätt, men skall jag vara ärlig så är det nog ändå mer troligt att det är just Ulf Lundell och Pugh som även jag kommer att spela för mina efterlevande om sådär åtta år. Kanske för att de har varit med i mitt liv så pass länge att jag identifierar mig mer med dem än med dagens artister. Eller kanske för att det känns lite mer äkta med nägon som sjunger om öppna landskap istället för fenomenet att vara kåt på en mikrofon. Eller så beror det bara på något helt annat.

Jag är hur som helst glad över att min pappa ändå lyssnade på just Pugh och Lundell.
Jag menar, det kunde ju varit så mycket värre. De där monstrena i Kiss till exempel.
Hu! Vilken mardröm. Läskiga planscher på väggarna i tonårsrummet. Vitt smink. Svart hår. Öronbedövande musik. Säkert hade jag blivit gangster och kriminell också.
Vilken tur att det inte blev så. Tack, älskade pappa för ditt goda omdöme.