Fredrica

Inför varje Eurovision Song Contest tänker jag alltid samma naiva tanke: nu jäklar tar vi hem det här! Nu äntligen visar vi var skåpet skall stå och sopar banan med vår framröstade superschagerhit en gång för alla. Östländerna slutar att kompisrösta på varanadra och bara smälter inför vår svenska charm. Återigen skall vi visa dem.
Länge leve den svenska musiken!

Men så blir det aldrig. Inte med Roger Pontare. Inte med Lena PH. Inte med The Ark. Inte med Charlotte Perelli. Inte med Malena Ernman. Och inte med Anna Bergendahl.
När vann vi sist egentligen? Var det med Carola? I så fall måste det ju varit minst 15 år sedan. Och vi försöker lika febrilt varje år med nya metoder för att kamma hem segern, men alltid med samma reslutat. Opera, disko, pop, ballad – inget verkar funka. Vi skickar till och med Martin Stenmarck som både är snygg och trevlig och som dessutom försöker fjäska till sig några extra poäng genom att sjunga om Las Vegas. Men inte ens det går hem.
Vad kräver restena av världen egentligen av oss? En söt 20-årig kille som krossar glas och sjunger om att han skall bli populär? Det lär vi få se.