En riktigt god djurvän satt uppkrupen i vår soffa igår med Donna tätt intill sig och deklarerade att långhåriga katter visst skall firseras en gång varje dag för att bibehålla en vacker päls. Ajdå. Det är sådana uttalanden som får mitt lilla, lilla djurvänshjärta att slå bittra slag av sorg och skam. Jag trodde i ärlighetens namn att katter skötte sånt där själva. Har de inte en sträv tvunga som skall användas till att hålla pälsen i rätt skick? Men ändå kan jag inte låta bli att avundas de där riktigt äkta djurvännerna som kan känna så starka band till små fyrbenta hårbollar. Jag vill också vara en äkta djurvän med äkta djurkänslor. Men. Jag måste faktistk få lov att ursäkta mig lite här. Den här djurvännen som var hemma hos oss har faktiskt hästar och jag vill gärna tro att det ändå är en viss skillnad mellan häst och till exempel katt eller hund. Hästar finns i stall. Till stallet åker man för att träffa sin häst. Sedan åker man därifrån. Katter och hundar finns däremot hemma men inte sjutton åker man hem enbart för att träffa dem – de ingår bara i hela hemma-paketet. Och de finns dessutom där hela tiden, varje dag, dygnet runt. Man skulle kunna jämföra det med hur det kan vara att dela bostad med en god vän lite för länge för att vänskapen skall kännas sund och innehålla någon form av behövlig distans. Aningen för intensivt umgänge helt enkelt.
Men det är mysigt med djur också. Vem älskar inte att hålla en alldeles ny liten kattunge i famnen och höra den spinna lätt? Eller att känna den kittlande känslan av när en busig valp slickar en på handen? Gulligt. Men någonstans där räcker det. För det som kommer efteråt med hysteriska morgon-skall, skattspyor på mattan och stulen mat från diskbänken är definitivt inget som djurvännen i mig klassar som gulligt. När själva gulligull-stadiet är över finns det väl få som egentligen tycker om resten. Förutom de riktigt äkta djurvännerna då förstås. De som får ont i magen av bara tanken på att deras små älsklingar kan råka ut för något hemskt och som beskyddar de små liven som om de vore deras egna barn. Och det är väl här någonstans jag måste få tillåta mig själv att bli lite avundsjuk på att mitt känslokalla djurvänshjärta inte klappar riktigt lika starkt – tyvärr.
Men det här var definitivt det sista inlägget om våra djur. På hedersord. Jag tror inte det finns något särskilt stort intresse från fler att få veta något mer om Donna och Stella, även om de kan vara jättesöta också. På bild. Nej, nu får jag sluta. God jul på er!
Lilly – en i raden av våra katter genom historien.
