Fredrica

Jag och teknik har ett mycket komplicerat förhållande till varandra. Eller jag till den kanske. Jag älskar när det kommer nya smarta saker som gör livet lättare, men samtidigt kan jag ibland tycka att det var så mycket enklare när man skrev för hand på papper och lyssnade på musik på enorma vevgramofoner. Just så känner jag nu. Min fika-bok med bakrecept som jag har som projekarbete har flutit på ganska bra på sistone faktiskt och nu är jag mitt uppe i själva redigeringen i InDesign. Det är en fröjd att sitta och pilla med text och bilder och se hur boken sakta växter fram. Men så plötsligt hänger sig hela programmet. Vad nu? Man kan inte klicka någonstans och datorn bara tänker och tänker. Och ojdå, jag som inte sparat på en kvart. Hoppsan. Sånt ger mig djup teknikångest. Då önskar jag bara att jag istället gjort allt för hand med papper, pennor, klister och lim – som på den gamla goda tiden. Då har jag full kotroll. Min bok ligger då helt fysiskt framför mig och jag kan ta i den, känna på den och dyrt och heligt stoppa in den i en hård mapp och gömma under sängen eller på något annat säkert ställe.

 

Att sitta framför en dator är något helt annat. 100 procent utelämnad till Bill Gates eller vem det nu var som uppfann datorsystemet och jag har ingen aning om exakt vad som egentligen gör att det funkar att skriva B när man trycker på motsvarande knapp på tangentbordet. Vad som än händer har jag ingen som helst kontroll alls – det är bara att tacka och ta emot när den lilla processon behagar spara mina filer på rätt sätt och återge dom i önskat skick nästa gång jag öppnar dem. Ojdå, hela bakgrunden blev visst rosa och hoppsan, nu hade alla bilder visst bytt plats med varandra. Jaja, det är sånt man får räkna med, försöker jag tänka samtidigt som jag gråter inombords. Det är så svårt med teknik.

 

Men det värsta av allt när nog att jag egentligen inte tillhör den generationen som skall känna såhär. Det är nog snarare min mormor, eventuellt kanske mamma, som kan tillåta sig det. Men trots det får jag gåshud när jag tänker på teknik som krånglar och inte fungerar. Hade detta varit en insändare till någon Sex- och samlevnadsspalt i Amelia hade jag definitivt avslutat med den klassiska frågan: är detta normalt?

Men nog skall det bli en fika-bok tillslut. Annars vet jag i alla fall en som är glad ändå, nämligen hon som fått äta upp alla bakverk under arbetets gång.