Fredrica

Fyra dagars sammanhängande ledighet och jag har börjat varva ner och gå in i ett konstigt semesterlunk. Men ändå har jag haft tusen saker att bocka av varje dag så egentligen hänger det inte ihop.

Men det är skönt att inte stressa. Och det är skönt att vakna till sol och hinna med en lång promenad i krispigt höstväder innan dagen drar igång på riktigt. Idag blir det nog ett dopp. Fast i badkaret då.

Ledig – och all tid i världen att kurera mig, promenera, njuta och pyssla. Precis sånt som jag gillar.

Det finns en kvinna som heter Marie Eklund och som driver den lilla inredningsbutiken Inspirera i Särö. Där sitter hon hela dagarna och drejar krukor och glaserar små lerhjärtan och lyssnar på radio och dricker kaffe och bara njuter av att göra precis det som hon brinner för.

Och hela Särö koper hennes hantverk. Det finns nästan inte en familj som inte har ett litet hjärta som hon har gjort liggandes hemma någonstans. Jag skrev ett reportage om henne en gång i tvåan och då sa hon att hon inte tjänade några större summor på sin verksatmhet, och det är nog sant. En hantverksbutik i Särö räcker nog inte för att bli som Ingvar Kamprad. Men det är hennes grej och hon sitter där hon sitter för att hon vill och vet att hon mår bra av det. Sånt gillar jag!

Morfar fyllde 74 år igår! Grattis!

Ännu ett år och ännu några gråa hår, men fortfarande samma gamla vackra och älskade mamma.
Imorgon blir hon 51 och det skall vi fira med middag och presenter. Och tårta förstås. Grattis!

Är så fruktansvärt trött i kroppen – och det är så skönt. Har jobbar hårt och länge idag utan någon vidare rast, gått en lång promenad i frisk kvällsluft och tagit ett rykande hett bubbelbad efter det. Nu ligger jag i sängen med levande ljus och öppet fönster och är alldels för trött för att göra något annat. Det är fredag och klockan är inte ens tio och kanske borde man göra något lite mer festligare men jag känner verkligen inte för det. Jag orkar verkligen inte det.

Jag njuter av att det är tyst i lägenheten och att det är fredag och helg och att jag är ledig i hela två dagar. Och min säng är så mjuk och mitt doftljus doftar så gott och min bok som ligger på nattduksbordet är så bra. Det vet jag att den är för jag har läst den förut. Mer än såhär begär jag inte just nu. Fantastisk fredag.

Jag är verkligen ingen hösttjej. Och ingen vintertjej heller. Lika bra att erkänna det en gång för alla. Jag är en sommartjej. En sommartjej som lever ut mina inre drömmar på sommaren och som tillbringar resten av året med att helt enkelt vänta och stå ut. Vänta ut snön och mörkret och kylan och vänta in värmen och ljuset och allt härligt. Det är på sommaren mitt riktiga jag lever.

Sedan vet jag ju att det finns dom som på riktigt tycker att det är mysigt med murrig höst och iskall vinter. Och julen och termobyxor och allt det där, och visst, jag kan hålla med om att även det har sin charm.
I max en månad. Sedan vill jag bada och grilla och gå i shorts och linne igen. Så därför känns det bara så helt felplanerat att sommaren faktiskt bara (i bästa fall) utgör ca tre månader av året medan vintern och mörkret dominerar så mycket längre.

Men eftersom Moder jord eller vem det nu är har planerat som hon har gjort så får vi sommartjejer helt enkelt hitta våra egna små överlevnadsknep för att klara vintern. Och tyvärr innebär min taktik att inte leva i nuet som alla livscoacher och kloka människor säger utan att istället hela tiden ligga ett steg före. För när kylan biter fast och tomten gör sig redo med sin stora säck, då tänker jag att snart, snart är det dax. Då blundar jag och kan redan känna sanden mellan tårna. Och när nyårsraketerna sprakar är jag visserligen rent fysisk med och skålar i vinternatten men mentalt ligger jag på en solvarm klippa på min sommarö och blir brun och fin i min nyinköpta bikini. Då hör jag inte alla pang och alla smällar – då hör jag bara måsarnas skriande och det svaga kluckandet från en fiskebåt i fjärran. Då är det nära.

Och då vet jag exakt var i förrådet lådan men sommarkläder ligger, och jag vet exakt vilken affär som fortfaranade har en liten hoppfull hylla med solkrämer undangömd någonstans i butiken. Dags att bunkra och förbereda sig. Förbereda sig för en fantastisk tid. Och även om det bara är september nu och mer än ett halvår kvar tills jag kan springa barfota i gräset och äta smultron från ett strå igen så känns det ändå hoppfullt. För jag överlever vintern genom att se varje mörk och kall kväll som ytterligare ett litet steg närmare ljuset och sommaren. Nu är det nära. Den fantastiska tiden väntar.
Och jag har redan myggsprejen redo.

En annan liten sommartjej!

Det känns som att jag inte hinner med någonting nuförtiden. Men frågan är kanske vad jag behöver hinna med egentligen. Att sitta här och skriva kanske. Och virka. Men det kommer nog tid det till det också så småningom.

Innan jag somnar (förlåt, pangdäckar av utmattning) hinner jag i alla fall bjuda på några bilder på en liten födelsedagstavla som jag gjorde till Hanna när hon fyllde år igår. 11 år. Herregud. Den lilla gullungen.

Min lediga helg blev inte så ledig som jag hade tänkt mig. Egentligen borde jag kanske ha åkt på en spaweekend och legat i en bubbelpool med en stel antikstmask eller något annat avkopplande, men istället har jag:

– flyttpackat
– flyttstädat
– flytthandlat på IKEA
– flyttburit
– flyttat ut
– flyttat in

Och det hat tagit tid. Massor med tid. För det tar tid att flytta och tyvärr lyckas jag alltid glömma bort exakt hur mycket tid det faktiskt tar. Egentligen hade jag planerat att vara utflyttad ur pappas lilla gäststuga redan igår men eftersom jag (precis som pappa faktiskt) är lite av en tidsoptemist blev det inte riktigt så. Så sista flyttlasset gick idag istället, och eftersom jag inte hade någon bil idag fick jag ta de sista grejerna på bussen. "Skall du flytta?" frågade busschauffören lite skämtsamt när jag klev på med mitt jättelass.
"Ja, faktiskt", svarade jag.

Men nu är jag här. I Kungsbacka. I en lägenhet med mamma och Hanna. Och eftersom det egentligen är just mamma och Hannas lägnhet och eftersom jag inte planerar att bo här särskilt länge så har jag blivit tilldelad det minsta rummet som likagärna hade kunnat vara en mindre garderob. Utan kläder då, för det får inte plats.

Men nu har jag fixat och borrat och spikat och målat (fast det var det förresten mamma som gjorde) och kånkat och burit och svurit så nu det har faktiskt blivit riktigt mysigt här tillslut. Jag stormtrivs redan och då har jag ändå bara bott här sedan klockan 12 idag. Man kanske inte behöver större än såhär ändå.

Äldre människor är ett viktigt folk.
De har levt ett långt liv och sitter
inne med massor av visdom, klokhet
och goda råd. Värna om dina äldre.

Så stod det på ett väggbonad som hängde på väggen hos läkaren jag var hos i veckan. Det var så gulligt på något vis. Dels själva texten, men också att någon hade gjort sig mödan att hänga upp en liten korsstygnsbroderad bonad mitt bland alla britsar och läskiga spruktor. Och då kom jag att tänka på min kloka mormor som både tillhör gruppen "äldre människor" och som även hon sitter inne på obegränsat med visdom och goda råd. Jag litar alltid på det mormor säger. Det som kommer ur hennes mun är så präglat av kärlek, omtanke och livslång erfarenhet. Det hon säger kan aldrig vara fel.

Så om ni vill veta hur börsen kommer att utveckla sig eller hur vädret kommer blir nästa midsommar
– fråga mormor. Min mormor. Jag delar med mig av henne för jag vet att det finns många som inte är lika lyckligt lottade och har ett eget exemplar av Mormor 2.0. För en mormor som min är ingen självklarhet och därför vill jag att hon och alla andra skall förstå hur tacksam jag är över att jag har henne.

Min fina mormor. När jag letar efter svar behöver jag bara dig. Du är bättre än både Google och Wikipedia och dina källor är alltid verifierade.

Älskar dig.

Det är en fantastisk kväll ute. Precis en sådan varm sensommarkväll då man borde sitta på en klippa vid havet iklädd en jättetjock tröja och dela en flaska mineralvatten (för man skall ju köra bil hem sen) med den man älskar och bara prata om hur vackert livet är och hur glad man är för att man har varandra.

Men jag är tyävrr lite för trött för allt det där ikväll. Och dessutom har jag redan druckit massor med mineralvatten på jobbet idag så jag är faktiskt inte törstig längre. Och så har jag i ärlighetens namn ingen såndär jättetjock tröja, och ingen Mr. Perfect att prata om livets goda stunder med heller.

Så jag tar en dusch och går och lägger mig istället. Och efter en helt hel dags jobb är det faktiskt nästan lika skönt det med. God natt!

Eftersom jag kom hem genomblöt igår vaknade jag dunderförkyld idag. Men det år sånt man får stå ut med när man inte har något regnställ. Eller när man väljer att bo i Sverige på hösten.

Men det har varit ganska skönt att vara sjuk idag. Det har gett mig tid att läsa klart min bok om svenska entreprenörer och lyssna på P4 i lugn och ro. Jag har alltid lyssnat mycket på P1 och P3 men i somras upptäckte jag även tjusningen med P4. Det är jag och alla över 65 som lyssnar på den kanalen.

Idag var det ett program om hur man på bästa sätt formulerar sitt testamente så det blir lättast att tyda för de efterlevande. Men det är lugnt och skönt och alla programlederna är så trevliga och dom spelar inga låtar med tjejer som sjunger "whata fuck" tio gånger efter varandra följt av någon poppig elektroslinga.
Inga svordomar. Ingen ironi. Ingen hysteri. Bara vanlig hederlig, äkta och alldeles fullkomligt otrendig radio. Det gillar jag!

Jag ät helt slut. Det kan bero på att det har varit en lång och stressig dag på jobbet, men det kan också bero på att det officiellt blev höst idag. När jag stod i busskuren och väntade på bussen förut piskade regnet liksom retsamt in sådär från sidan som det bara kan göra när det är höst.

Men det finns något charmigt med alla sorts väder. Och jättecharmigt idag var att jag fick ett alldels gratis kvällsdopp på vägen hem och slapp åka ner och slänga mig i havet. Charm!

Var nere och tog ett kvällsdopp i Sandö igår efter jobbet. Jag kände att jag var värd det efter en hel dags servande av kunder bakom disken på Linneas. Och jag vet inte vad som händer med växthuseffekten och allt det där, men det var faktiskt hela 17 grader i vattnet trots att det hade hunnit bli september och vinden var alldels ljummen och varm och det kändes faktiskt som vilken härlig sommarkväll som helst.

När hösten börjar komma försöker jag alltid intala mig själv att det visst är jättehärligt med mörker och kyla. Och att den fina brännan man jobbat på under sommaren helt försvinner och allt solen knappt hinner gå upp på dagarna innan den skall ner igen. Men det funkar aldrig riktigt. För i slutändan är det ändå alltid sommaren som vinner med sina ljusa kvällar och ljumma vindar. Då får man spara på de där små guldstunderna. Som doppet igår. Det stoppar jag längst in i hjärtat bland alla gamla kärlekar och barndomsminnen och så får det ligga där och sprida lite ljus och värme när snön yr som värst ute.
Och det brukar faktiskt funka ganska bra.

Jag satt bredvid en tjej på tåget igår. Jag antar att hon gick på gymnasiet för hon skrev en jättelång att-göra-lista i sitt block. Det var mycket hon skulle göra. Skriva labbrapport. Förbereda muntlig redovisning. Repetera glosor. Öva inför tyskaprov. Klippa sig. Träna. Och allt på en och samma dag. 

Jag hade nästan glömt hur det var. Nu förstår jag inte hur man hann med allt man skulle göra samtidigt som man gick i skolan. Jag som tycker att jag har mycket att göra nu.

Men jag antar väl att man helt enkel anpassar sig efter det tidsutrymmet man har för tillfället. Och även om folks att-göra-listor kan bestå av punkter av helt vitt skilda käraktärer så är de ändå saker som skall hinnas med att bli gjorda. Och det är skönt. För den dagen jag vaknar upp och inte kommer på en enda vettig sak att göra är ingen bra dag. För jag älskar att bocka av. Sätta ett kryss i en tom ruta eller stryka en punkt med en fet tuschpenna. Det är en sådan skön känsla. Alla njuter vi på olika sätt.

Äta god middag med pappa på altanen – check!

Det är när alla skolor börjar för teminen som man verkligen på riktigt inser att man faktiskt tog studenten i våras och numera inte har någon egen skola att gå till. Inga scheman att memorera, inga tunga böcker att släpa på, inga prov att skriva upp i kalendern och inga överskåp att strida om. Både skönt och lite märkligt. Väldigt märkligt faktiskt. Med ens drabbas man av någon form av lite för tidig 40-årskris och vet inte riktigt vad man skall göra av sitt liv. Och så tar man MC-kort och skiljer sig och säger upp sig från jobbet och flyttar till någon liten by Frankrike och startar ett pensionat och börjar måla tavlor som man säljer billigt till infödingarna nere i byn. Eller vad man nu gör när man får en 40-årskris.

Men det där går nog över snart. För vilket lyxproblem det är egentligen. Den här friheten har man ju längtat efter i tolv år. För det har man väl?

Är helt slut i kroppen efter andra åtta timmars jobbdagen på gående fot. Gående fot. Hela tiden. Utan paus. Imorgon skall jag sätta på mig en stegräknare bara för skoj skull och se om den verkligen kan räkna till alla de steg som jag tar under en dag. Bäst att ta med extrabatterier.

Men Kulturkalaset är väldigt trevligt och alla människor man möter är också hemskt trevliga. Speciellt alla tyskar som artigt säger "ich verstehe nicht" när man tilltalar dem och som mycket intresserat ändå gärna vill att man berättar ingående om MySafety säkerhetslbricka och dess funktioner. På tyska förstås.

Fantastiska barn. Har verkligen saknat sådana i mitt liv den senaste tiden. Vilken tur då att två fina ungar bor hos mig över helgen nu och stillar min bebis-abstinens. För jag behöver små kladdiga handavtryck på fönsterrutan med jämna mellanrum och någon som sätter sig upp i sängen och säger "hej!" klockan 06.18 en söndagsmorgon. För det ger så mycket kärlek allt det där. Sedan åker de hem igen och då kan jag torka bort leverpastejen från TV:n och låta mitt liv fortsätta att bara handla om mig. Och det är ganska skönt det med. Lagom är bäst. Men barn är fantastiska.

Sitter och äter upp en Paradis-chokaldask som Hanna vann till mig på Liseberg.
Fast romrussin lämnar jag kvar. Ingen i min familj tycker om romrussin. Så fort vi har en chokladask hemma (det händer i princip bara på jul eller när någon varit på Liseberg) så äts alla små praliner upp – utom just romrussin. De ligger alltid kvar där alldels ensamma, och eftersom chokladasken inte är tom är det alltid något snille som ställer tillbaka den i något skåp igen, vilket resulterar i att man förr eller senare får syn den inbjudande ansken någon trist och regnig måndagseftermiddag och tänker: "åh, så gott med chokald!"

... för att sedan öppna locket och inse att det bara finns två små ynka romrussin kvar.
Och då blir man arg och sur och besviken och ställer tillbaka asken i skåpet igen bara för att hämnas på den som ställde in den. Men så blir det ändå just man själv som lika glatt öppnar skåpet igen några veckor senare i hopp om att kunna stilla ett eventuellt sötsug.
Så uttänkt på något vis. Och rättvist också kanske.

Jag fick en leksak av min pappa idag. Vet inte när det hände sist. Förmodligen säkert tio år sedan, och då var det nog en Barbie eller en minigolfbag i plast med tillhörande klubbor. Troligvis det sistnämnda, antagligen ett försök att få mig intesserad av golf och så småningom bli en ny Tiger Woods. Fast i kvinnlig verkison då, men jag känner tyvärr inte till något kvinnligt golfproffs. Eller just det! Vad heter hon nu igen... Annika Sörenstam!
Men tillbaka till leksaken.

Jag fck en Playsam av pappa. Playsam är ett företag som säljer snygga leksaker som inga barn vill leka med men som deras föräldrar gärna vill ha framme som en stilren touch på inredningen. Det är helt förståeligt. Hade jag haft barn hade dom absolut inte fått leka med min Playsam. Lacken kan ju repas! Så min lilla bil skall få stå på den allra högsta och barnsäkraste hyllan och innan någon (vuxen) får leka med den måste de tvätta händerma noga med mycket stark handsprit. Tack, pappa!